lördag 24 oktober 2020

Sportstugan



Det hade inte varit ett misstag att lämna staden men det hade varit ett att inte tänka efter innan.

Nu var hon tvungen att fixa allting här ute. Själv och utan alla möjligheter som hade funnits innan hon åkte ut. Det här var mitten av skogen, det fanns inget rinnande vatten och ingen el. Vad hade hon tänkte egentligen? Att det skulle bli ett äventyr.

Det hade varit hemskt i början. Hon bara grät och grät. Det kändes som att ha trillat ner i en glaciärspricka där framtidens folk skulle hitta hennes frystorkade gamla mumie. Så skulle det vara för de unga på hemtjänsten som inte ens var födda idag när de fick åka ut hit, om det fortfarande fanns någon hemtjänst när hon var gammal.

Men hon hade ändå inte haft något val. En dag kunde hon inte gå till skolan. Och hon hade verkligen försökt.

Sen hade hon inte kunnat använda mobilen. Det hade varit som att försöka gräva runt i ett kadaver eller plocka upp en uppretad giftorm. Allting i kroppen sa till henne att låta bli och hon hade lytt.

Hennes lägenhet hade varit sparsamt möblerad och såg fin ut på Instagrambilderna. Vitt vitt vitt. Monstreaplantor och inramade tryck och tavlor av svenska feministiska serietecknare hon följde på Instagram. Det var mycket luft men ändå kändes det som att hon kvävdes i lägenheten.

En väska med kläder. Ett block. Ett par böcker som hon inte läst. En espressobryggare och lite burkmat och makaroner. Och en massa onödigt skit. Hon tog det hon kunde få med på den gula pirran och hade inte ens låst ytterdörren ordentligt när hon gick.

Morfar hade byggt sportstugan själv. Den skulle väl säljas någon gång men som det var nu stod den bara och förföll. Ingen annan i släkten orkade ta tag i det.

Om den kom upp till försäljning skulle hemnetknarkarna dyka upp i drivor, priset skulle säkert bli ganska bra trots det avlägsna läget och bristen på komfort. Nu var den hennes hem, det var den enda platsen på jorden hon kände att hon skulle kunna sova på.

Hon lade sig i bottenslafen på våningssängen hon sov i som barn. Det var väl tänkt att det skulle finnas plats för en vän eller ett syskon också, men det kom aldrig något av dem. Hon låg där och läste Knasen tills det blev mörkt. Hon hittade ett stearinljus och somnade under en av sina jackor. Pirran stod i hallen. Hon hade inte packat upp.

Den första tiden drog hon mest omkring i naturen runt stugan och samlade pinnar som kunde användas som bränsle till kaminen. Hon släpade en stock till stugan och hittade en rostig gammal yxa. Många gånger under arbetet tänkte hon att ”nu hugger jag mig i benet och så är det tillbaks till stan igen” men tanken på stan kändes som  en kardborre som smekte över en slemhinna, det var frånstötande och retade hennes nerver så att det kliade under köttet. Det gick bara inte. Så hon högg veden försiktigt på huggkubben.

Hon stannade i sportstugan längre än vad hon hade kunnat fantisera om. Hon skulle stanna vad som än hände och den tanken fyllde henne med ett lugn.

Den var det enda stället som hon inte kändes sig överrumplad och äcklad på. Långt från casinoreklam och bostadsrätter. Långt från tråkigt hasch och dyr öl. Långt från über och foodora. 

Långt ut åt helvete. Ut till sportstugan. Ut ur sitt eget liv. En gök gol i majnatten och livet gick vidare för de levande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar