Pajen - Sportstugan kapitel 2

Lars satt vid matbordet i köket och tittade ut genom fönstret som behövde tvättas igen. Det var en av sakerna med att bo vid en grusväg. Inger köder in på gården framför huset och tutatde till hälsning. Han plockade upp deras dotter och gick ut för att möta henne. Bebisen var för liten för att bli glad för återseendet men var nöjd över att komma upp ur babysittern.

-          Har du sett den nya grannen? Hon verkar bo i sportstugan permanent nu. Det ser riktigt jobbigt ut. Den är väl bara sommarbonad?

-          Jo, jag såg henne. Hon stod där utanför och hackade ved igen. Vi borde prata med henne och se vad hon är för en.

-          Ja, så länge vi håller avstånd så.

Senare på kvällen gick de grusvägen ner till sportstugan och sin närmaste granne med vagnen. De hade med sig en paj som Lars hade bakat under sin föräldralediga hemmadag med dottern. Den skulle de ge sportstugebon som inflyttningspresent.

Den bleka unga kvinnan satt på förstutrappen och täljde eller någonting. De var inte säkra. Först såg det ut som att hon satt böjd över en smartphone men när de kom närmare såg de att hon faktiskt höll på att forma ett stycke ved till någonting med en morakniv. Rörelserna såg osäkra men entusiastiska ut, som att hon inte täljt mycket i sitt tidigare liv.

-          Tjena granne! Välkommen till bygden ropade Lars när de närmade sig.

-          Hej! Sa hon entusiastiskt och sken upp. Inger hälsade tillbaks bakom vagnen och de presenterade sig. Klara sa hon och gjorde en svepande armrörelse istället för att ta i hand. Armbåge mot armbåge var för länge sedan någonting folk slutat med.  

-          Hur har du det här?

-          Jo tack, det är underbart att vara här ute – vad kul att nu kommer förbi! Ni bor uppe på gården vid kröken va?

-          Stämmer bra svarade Inger. Vi flyttade in för två år sedan, folk runtomkring har varit trevliga men många är såklart äldre eller sommargäster. Kul med någon i vår egen ålder, även om du kanske inte stannar permanent. Det sista var halvt en fråga men Inger försökte att inte verka oartig genom att fråga när den andra skulle åka från stugan. Det kunde verka som att de ville att hon skulle ge sig av.

-          Nä, jag stannar tills vidare hade jag tänkt. Vet ni var man kan beställa ved och sånt?

Hon fick ett nummer och pajen. Hon rördes nästan till tårar över gåvan och undrade om de inte skulle fika i trädgården, de kunde ju sitta på lite avstånd och så länge de var utomhus skulle det nog gå bra. De satte sig på de blekta plaststolarna i trädgården runt ett gammalt rötet träbord med vaxduk fasthäftat med rostade häftpistolsklammrar.

-          Ska du bo här själv eller väntar du på någon? Frågade Inger.

-          Ingen som jag vet, jag flyttade ut själv. Det var lite av en flykt, jag orkade inte med staden längre. Det var som att allt skavde och jag kunde inte koncentra mig på någonting. Varför flyttade ni ut?

-          Det var så dyrt att hyra i staden. Vi kommer från Växjö och nu är det ju väldigt skönt att bo här ute. Jag tycker synd om de gamla som bor här men de har det ändå mycket bättre än de som bor i stan, de kan ju knappt gå ut som det är nu med restriktionerna.

-          Ta lite mer kaffe, det är nästan slut men jag kan slå på mer.

-          Jag tar gärna om någon annan ska ha.

De satt tills det var sent på kvällen. Det hade varit ett lyckat första möte grannar emellan. Jefferson hade tipsat en vän i ett brev att som nyinflyttad skulle han be en granne om en tjänst för att komma in i gemenskapen. Det hade hon gjort nu iochmed vednummret och hon skulle fortfarande återlämna pajformen så hon hade en ursäkt till mer umgänge längre fram. Det sociala livet började få sin första hållpunkt och då hade hon inte ens träffat några av de ensamma äldre som bodde här ute. Hon kanske skulle skaffa sig en katt också?