Stensläpparfågnarna

Som varje år cirklar de över stugan och väntar på att vi ska råka falla i tystnad eller göra ett för högt ljud. Det är deras signal att släppa sina stenbumlingar som skär genom takplåten som skivor av mager ost.

Far och mor drillar oss hela vintern. ”När Stensläpparfåglarna kommer barn, då vet ni vad som gäller!” det var som att vi var fåglarnas speldosa och levde bara för att det roade dem.

I städerna har de speciella torn där skyttar sitter redo med pilar doppade i stadens latriner, för folket där hatade fåglarna med samma klart brinnande låga som vi. Det är inte rättvist att behöva leva under deras vingar, kräsna smak och hotande stenar.

”Mina barn, jag önskar att saker vore annorlunda, men om vi flyttar då får fåglarna verkligen som de vill!” far trodde att fåglarna gjorde så här för att driva oss katter in i städerna och bort från naturen. De kanske gladde dem att se oss göra som de ville och sova oroligt under hela den härliga sommaren för att vi tog hönornas ägg och jagade tjäder, ja vem vet vad de tänkte egentligen? Men det var i alla fall som att vi hade ett kontrakt; så länge vi skötte vår del skötte de sin.  

Timmen är sen, en bris tar med sig sommarens dofter från skogen, koda och blommande buskar. På den följer ljudet av stora rytmiska vingslag när de cirklar över vår stuga. Runt runt och runt, med sina stenbumlingar hängande i klorna över oss.

Far och mor sover oroligt, jag sitter och sjunger för mig själv och slamrar med några kastruller och en träslev vid diskbaljan. Inte för högt och inte för lågt. Snart är min vakt över och jag ska få gå och lägga mig, Teodor tar över och får hundvakten innan gryningen. Det är den värsta tiden och jag avundas honom inte när jag väcker honom och han tar över vid diskbaljan.

Hans sång är glädjelös och avstannar, hans bankande oregelbundet och följer en sömngångares stapplande steg. Jag tänker att han inte kommer klara det, men det är varmt under täcket och jag drömmer snart om skuggor som spelar över huset och stora hotande ägg.

Vi vaknar allihopa av en smäll och sedan en till. Luften är full av sågspån och far ryter till oss att ta småungarna och fly stugan. Mor och de små gråter, far skriker och Teodor är helt vit. Han somnade under sin vakt! Far skriker åt fåglarna, mor åt Teodor.

Fåglarna ignorerar far. De släpper alla stenar de har och flyger efter nya. Vi flyr med våra sängkläder och filtar och lägger oss i det daggvåta skogsbrynet. Teodor gråter medan fåglarna förstör stugan framför oss och han svär att bli en av skyttarna i stadens torn.