En AW på en Onsdag

Det doftade tvättmedel av den tjocka vattenångan som svepte över trottoaren ur grannens källarventil. Idag var tvättdag för någon men inte för honom, för det var Onsdag och han var på väg till jobbet. Hans korta ben bar den långa torson mot busshållplatsen, som en säl på kryckor.

En ung kvinna med en katt i bur som väntade på samma buss. Under färden såg han in i buren och på den sura lilla katten där inne. Hon skulle till veterinären och katten hette Whisky. Han gjorde sig en bild av att den unga kvinnan som många unga kvinnor hade rest i Storbritannien men nu hade flyttat hem till Sverige igen, kanske för att slå sig till ro med studier efter att ha arbetat i bar och kanske på kontor. Han kände sig klok för att ha summerat detta från hennes katts namn och de få ord de utbytt på bussen men kanske gissade han helt åt helvete.  

Om ett par år skulle hon kanske ha träffat någon och ha barn. Antagligen skulle Whisky leva fortfarande men ganska snart skulle hon vara tvungen att ta med katten till veterinären för sista gången. Det var sorgligt att tänka sig och han kunde förnimma sin egen dödlighet genom katten. Men det var en lögn, ingen levande kan förnimma sin dödlighet och dödsångest handlar egentligen om att känna av sitt åldrande. Att inte vara tillräckligt stark för att kunna hålla jämna steg med stammen, att hamna på efterkälken och bli en ensam prick på horisonten medan de banade sig väg framåt. Det var en uråldrig rädsla som hade tatuerats in i homo sapiens DNA genom ändlösa repetitioner under ändlösa vandringar.

Allt detta tänkte han på medan han banade sig väg på sina kryckben mot kontoret. Det var en vanlig Onsdag även här. Dagen gick, han gjorde ett par onödiga besök på toaletten och tiden tog sig fram i maklig takt. Det fanns inte för mycket att göra och han lade nästan mer tid på att förströ sig från arbetet än själva arbetet. Så när kollegan som han hade bestämt att ta en öl med kom till hans skrivbord så att de kunde gå var det en befrielse.

När de lämnade kontoret var han rastlös och såg fram emot att få hälla ner en öl i sin hals. De första klunkarna var som en mycket kall, mycket smal hand som grävde i hans magsäck efter att ha rispat sig genom strupen. Det kändes skönt när alkoholen svepte som en dimma genom hans hjärna, en förtrollad dimma som gömde vardagens förutsägbara konturer.

På puben luktade det höst och öl, med inslag av tobaksrök från de som kom in från gatan och parfym från de kvinnor som orkat anstränga sig med det innan de gick ut. Han såg ett par som var på date, kanske sin första. De satt två bord bort och intervjuade varandra. De såg varandra i ögonen och skrattade åt vad den andre sa. Det kändes naturligt och rent och en värme spred sig mot honom från deras bord. Det påminde på något sätt om den varma ångan från tvättstugan han gått förbi på morgonen. Lukten och värmen av någon annan som höll på och förbättrade sin situation och sitt liv. Han gjorde en mental anteckning om att boka en tvättid. Eftersom att fyllan började göra anspråk på hans kropp och hjärna skrev han upp det på baksidan av vänsterhanden och sade till kollegan att han behövde komma ihåg att tvätta. Han berättade också om hur paret bredvid hade påmint honom om det och han berättade om ångan och värmen. Det kändes bra att avvika från manus, att inte prata om arbetet eller kollegans familj.

De satt där medan kvällen lade sig över staden nästan omärkligt eftersom att han satt med ryggen mot fönstret. De beställde in middag, kollegan hade fått ledig att stanna ute längre och kunde lika gärna unna sig en middag på stan för det var inte ofta det hände.

När kollegan var på toaletten kom en flicka han kände fram till bordet och de började prata. De kände varandra från en fest hos en gemensam bekants där de hade pratat. Hon hade varit redlöst berusad och han hade rökt otroliga mängder gräs utan att känna sig påverkad. Hon var söt och lite tjock med smilgropar och brunt hår med lugg. Hon var programmerare och tjänade antagligen mycket mer än honom själv. Hon var ute med en vän och de bestämde att de skulle sätta sig tillsammans vid samma bord. Middagen var uppäten och det kändes roligt med nya ansikten och nya människor.

Han visste aldrig vad som skulle hända när han träffade en ny person. Oftast hände väl ingenting särskilt, men ett möte på krogen kunde ändra allting och man visste aldrig vart det skulle bära av – kanske inte idag men om ett halvår var man fortfarande bekanta. Då kanske man gick förbi uteserveringen utan att hitta eller kunna få tag i sin vän som man skulle möta där och så ser man istället flickan som man träffat på fest och sedan på krogen. Det var så folk möttes och fick barn tillsammans, det var så folk träffade den de skulle spendera mycket tid med och skapa intima band med. Det var som de där mössen som tryckte på en knapp och ibland kom det mat. Så länge de inte kunde förutse när maten kom men visste att det ibland hände så slutade de aldrig trycka på den. Det fick dem att se dumma ut, men det var å andra sidan alltid pinsamt att vilja någonting.

Att hoppas var däremot tillåtet, så länge som det skedde diskret.  

Gamla Rika Ankan - Cash Free

 

Matteo Nobis Sandén & Gustaf Delebrant 2020

The Sausage Man Cometh

 

He sat at the back of the large tent, hiding in the glum light and keeping a low profile. The air was thick with the cigarette smoke, damp sweath and stale beer breath of Oktoberfest; the most dangerous place for a sausage man like him to be in. He wished for the thousant time that he was somewhere else, that what had happened had never come to pass. But it had and now he was here. Besides, there was no way that he would back down now. He’d done to much – he’d cast the die and the Rubicon was crossed.

They had led a quiet life and he had been foreced to go out of retirement, to get her back. Like the plot of some god-damned action movie from three decades ago he tought as his fake mustasch was drying on his sausage face. He was nursing the huge stein in front of him, taking another careful sip of Spaten beer so as to not dull his edge. He was going to need it tonight.

Or had the butcher’s apprentice in Werfen lied to him earlier that day? The boy had been terrified and in pain when he spilled the beans ”They took her away already, The Collonel’s men were here. I’m not supposed to know, but I overheard them when they were putting her in their Jeep, they said that they were going to... enjoy her company at the reunion dinner at Berghoff tonight” after that he’d passed out from the pain and fear. He’d left him alive, but barely. He was not going to talk to anyone else any time soon.

A loud sound like someone reaming a moose with a pinecone brought him back to the present. The ompa band and dance troop’s performance had started. Young, hard bodies clad in dirdles and lederhosen twirled around the circle in the middle of the tent while the guests seated at the long tables along the walls looked on and clapped their hands in rythem with the tubas.

He scanned the faces around him again, most of them young and distincitvely arian but at the honour table there was the old guard and their wives. The elite of the SS youth brigade, or at least what remained of them. Not much of their youth left, but the flame of national socialisem burned sputtering and back in their old hearts.

When the dancing had come to its end the tall wizzened man in SS regalia stood up, assisted by his barrell chested aid. He clapped his long, clawlike hands and thanked the entertainers, with a lecherous gaze sweeping over the freuleins.

”Welcome meine freunde! Tonight we gather here to celebrate the 75th aniversary of our society, the Nue Thule Bruderschaft” applaeuse rised from some of the younger, drunker gustests and were met with a smile meant to be fatherly but which did not reach the cold lizard eyes. 

”We have selected the location of tonight’s festivities as it is a sacred place, where arians have met and feasted since times imemorable. And how they feasted! The beer flowed like water in the Rein, the women were like hinds in the Bavarian forest and the meat, the meat! It was filled with the lebens kraft that our ancestors were deprived of by the great jew!”

The crowd started heiling in a frenzy.

 

***

 

They ate like pigs in the stie around him. The smell was sickening. He had been too late. This was his wife, the love of his life, the mother of their children. And they were eating her. Something snapped as a red mist fill his vision and he started to move, in the same underwater way one move in nightmares.

He stood up in the full height of his sausage body and wiggled his lower torso, moving himself across the dance area towards the honour table. The waiting staff in their traditional Oktoberfest dress passed him on all sides while he was making his way over, over towards where the Collonel was now sitting, sausage grease running down his wrinkled chin. White stubbles that had been missed by his aid while shaving him poked out through the thin film of greas. His wife’s greas.

Their eyes met.

The Collonel started to adress him, his aid attentaive at his side, ready to lay down his life if that of  his commander was threatened. ”Can I help you broter?” asked the Collonel in a lilting voice, as the realisation that something was wrong started to reach his old nazi brain.

The fake mustach dropped on its own. Their eyes did not leave eachother.

”I see that you have done it. You’ve finaly done it.” he said, looking the Collonel dead in the eye. A sign of recognition started to spread like a stream of cold water over the old man’s face as he sized up the sausage man in front of him. They had met before, in one of many earlier lifetimes.

”But, herr Wurst, I told you in Bosnia that I was going to have your wife. And now I have. We’ve all had her!” The aid started laughing nervously, but getting more confident and mocking as the laughter spread from the honour table around the tent. Like an old rattlesnake the Collonel pulled his Luger from its holster under the table and aimed it at the sausage man’s long torso. ”And now, mein herr, it is time for us to say Guten Abend.” He fired the pistol several times, without flinching and with the cold blodedness of an experienced executioner. The smoke of the antiquated parabellum rounds hung in the air together with the rolling laughter. As it died down and the smoke cleared the sausage man was standing there just like before. Nor he had flinched.

”I’m all lips and assholes, asshole”

The Collonel first eye his pistol and then the perforated but still intact sausage body standing in front of him, a look of disbelief on his face. Guns were not made to destroy huge cylinders of low-quality-meat and thickeners, they were made to kill beings that had organs and arteries. The sausage man had neither.

With a flick of his long thick body he flung himself over the table, slapping away the aid like a bear slaps a salmon out of a stream. His body hit true and crumpled the Collonel agains the tent post behind them. The post and the nazis spine snapped, the roof of the tent started to come down as it collapsed over the screaming guests who were trampling eachother to get out.

 

***

 

The panic and confusion was absolute and the fire that had started to spread from the knocked over table lamps did nothing to calm the situation. Soon it would all be on fire, and anyone left inside would be grilled the same way his late wife had been. The sausage man’s sillhouette in front of the fire was the last thing that the ones lucky enough to escape saw. Sausage skin glistening in the light of the rising flames as he bent down over the mangled but somhows still conscoius Collonel.

”Tell your Fürer hi when you see him in hell!” The Collonel sputtered blood between his broken lips as the sausage man scopped him up and flung him into center of the flames. If he said anything in response it was lost to the frenzied crowd as they ran for safety, out in the dark fields on the mountain slopes surrounding Hitler’s long since demolished summer home, Berghoff.

Sjöfortets bibliotek

Sjöfortet står som en stor tårtbit, byggd på en klippa strax under vågorna mitt ute i havet. Dess väggar är ljusare vid toppen där solen och fågelspillningen bleker dem och mörkare vid vattenytan där vågorna svärtar ner den uråldriga cementen.

Jag föddes här som dotter åt en arkivarie och en bibliotekarie. Tack vare mina föräldrar fick jag tidigt tillgång till böcker och kände mig hemma i de gulaktigt upplysta tunnlarna långt in i fortets innanmäte. Här inne är det inte rått saltvattenpiskande under vintrarna och heller inte stekande hett om somrarna. Jag trivdes bra här. Både böckerna och jag själv behövde ett konstant och jämt klimat för att trivas.

Min pappa rullade ner och upp böcker till magasinet och mamma såg till att de lånades ut och lämnades åter i tid. Jag läste så mycket jag kunde och blev snabbt en av de bästa eleverna i min årskurs. De andra var inte avundsjuka, för det är inte många som vill stanna på fortet och ännu färre i tunnlarna. Det finns ingen ära i det, även om det är erkänt viktigt.

Mina kamrater ville hellre ta sig ut på haven till de andra öarna, och kanske om det ville sig väl, ända bort till fastländerna. Navigation och sjömanskap var de ämnen som stod högst i kurs hos dem, men för mig var det inte det mest intressanta – även om jag såklart var intresserad av det med.

Jag såg absolut inte ner på mina klasskamrater. De skulle ju bli de som tog med sig nya skrifter hem till fortet. De skulle insamla kunskap som vi skulle sammanställa i arkivet och de skulle sprida våra egna kunskaper till våra allierade. De skulle vara våra ögon, öron, munnar och händer ute i arkipelagen och de stora haven.

Själv ville jag inte ut. Det kändes aldrig som att världen levde upp till mina föreställningar om den. Redan tidigt märkte jag att det inte var samma sak att uppleva saker som att fantisera om dem efter att ha läst om dem. Världen var så utspädd och blaskig, bara ett par små öar av land i ett stort hav av odrickbart saltvatten. Men böckerna var motsatsen, de var kondenserade världar och jag älskade att ta del av världen genom dem. Och när ett skepp inte återvände på över tre år från den utsatta tiden då de skulle komma hem hade vi vemodiga begravningar utan kroppar. Det var en skräck, att försvinna och vara sänkt till havets botten eller uppspolad som mat åt sälarna. Och under vågorna fanns det stora rovlystna varelser som kunde dra ner en båt i djupet, eller slå den i spillror och lämna besättningen som nyss satt vid mässens middagsbord sprattlande och frustande i det kokande havet medan besten drog ner dem med sina käftar en efter en, skrikande och hjälplösa. Att drunkna eller ätas levande var mina stora fasor och båda väntade där ute på havet. Jag ville inte gärna att någonting skulle förändras, men såklart gjorde det det.

Vår magister på kunskapsfakulteten som höll i vår vidare utbildning ville inte ha folk som aldrig varit ute i den omgivande världen. Det skulle hämma oss och göra oss inskränkta sa hon. Vid våra skrivna prov fanns det uppgifter där svaret skulle vara en självupplevd historia från omvärlden och för första gången fick jag inte det högsta betyget i min klass.

Återvändande kamrater som jag brukade ha mycket högre betyg än började prestera bättre än mig.

Det tog hårt på mig och jag hade väl någon slags kris efteråt. Vem var jag om jag inte var den mest framstående akademiska ungdomen på fortet? Räknades inte mina kunskaper längre? Skulle jag inte komma längre i min utbildning utan sluta som en assistent någonstans?

Jag låg i familjens cell och grät på min bädd bakom draperiet. Den lilla gluggen med den blåa himlen utanför hängde som en tavla högt upp på väggen, med måsarnas skrik och det ständiga ropande från fiskodlarna, sjömännen och stuvarna nere på lastflottarna som tog sig in i rummet stötvis som en dimma. Det knackade på dörren och jag tog mig upp och såg mig i spegeln. Jag var rödgråten såklart men jag rättade ändå till håret och öppnade dörren för gästen, mamma och pappa knackade aldrig när det kom hem.

Utanför stod magisterns magre underlydande, professor Hansson. ”Får jag komma in” frågade hon, och lade taktfullt till ”om jag inte kommer vid en olämplig tid? Jag kan återkomma.”

Professor Hansson satt vid vårt lilla utfällbara väggbord och väntade på mig och teet som jag kokade över metanspisen. ”Jag förstår att du har det tufft nu. Det har alltid varit lätt för dig i vår akademiska värld, och det är många som skulle vara avundsjuka på dig. De flesta känner sig lika osäkra och vilsna som på ett öppet hav när de rör sig bland tunga texter och svårföljda resonemang.” hon tittade upp mot gluggen och lyssnade en stund på de skeppsklockor som slog för tillfället. Snart skulle dagens fångst komma in med trålarna och fiskmåsarna skulle börja skrika som varje dag vid den här tiden.

”Jag förstår precis. Det känns orättvist att du inte längre kan fortsätta spela det spel som du är van vid, och tvingas riskera att förlora. Men det är för ditt eget bästa. De här reglerna finns för att stoppa stagnation och främja ett vidare tänkande.”

Hon plockade fram ett dokumentfodral av vaxduk ur innerfickan i sin ämbetsrock. ”Det är därför du får det här uppdraget. Det är mycket viktigt för vår fakultet och inte alls bara ett prov som du måste gå igenom för någon orättvis princips skull.” hon gav mig fodralet. ”Det är magistern själv som vill att just du åker på det här uppdraget. Det är såklart en stor ära, men hon gör det också för att du är den bästa kandidaten. Och du kommer inte vara ensam, du får sätta ihop en grupp av dina kurskamrater. Ni kommer att segla om en vecka, ert mål är att föra hem ett bibliotek. Inte några enstaka böcker alltså utan en hel skeppslast litteratur från en av skärgårdsbaronerna som lämnat det i arv till vår samling. En sann filantrop med andra ord.” 

Jo, det fanns en väg framåt och professorn hade berättat precis vad det var jag skulle göra för att komma vidare och bevisa mig själv. Att tänka på alla dessa böcker som skulle bli våra, och därigenom mina var den del av uppdraget som vägde tyngst för mig. Om jag bara fick segla till skärgården, stuva ner böckerna och ta dem hem igen skulle jag ha en stor del av biblioteket som var min egen förtjänst – det skulle göra mig så stolt, det skulle ge mig en ny tro på mig själv och en ny styrka som alla de skrivna raderna och bladen stod bakom.

Det var den enda anledningen jag kunde tänka mig att ta mig ut i världen utanför; för att kunna återvända till sjöfortet med mer av det jag älskade från den besvikelse och skräck omvärlden utgjorde.

På kvällen satte jag mig ner för att välja ut min besättning från listan över årskursens elever.

Kärleksbrevet

”Pssst! Struntat i bebisen och kom hit!”

Hon står och håller upp barens ytterdörr. Det drar lite grann när bilar kör förbi på den stora vägen och deras gula halvljus lyser upp hennes sneda kropp och det glänser i dunjackan.  

Hon vill alltid ha någonting, tänker jag. Det är alltid någonting man ska göra eller ge henne när hon börjar prata med en; ett tuggummi, en cigarett, vad som helst. I början kände jag pliktskyldigt på mina fickor men nu orkar jag knappt tittar på henne. Hon håller upp en lapp mellan tummen och pekfingret. Jag ser på den och undviker att se in de mörkt insjunkna psykofarmakaögonen.

”Jag har en grej du måste hjälpa mig med! Strunta i bebisen nu.”

Jag avskyr när folk kallar min son för bebis och det får mig ur balans. Ett kliande tryck växer bak i munnen och det spänner i bihålorna. Hon viftar med lappen igen. Min son ser på mig och säger "Pappa..."

”Nej. Jag vill inte!” svarar jag henne och reser mig upp. Vi tar våra jackor och skolryggsäcken till ett tomt bord i en nisch. Hon har fortfarande sin lapp i handen men letar nu efter någon annan i lokalen. Hennes huvud rör sig som på en fågel. 

Bartendern kommer med vår middag och på vägen tillbaks tar han hennes lapp med sin lediga bartenderstil. ”Det är ett kärleksbrev, ge det till Tom!” säger hon innan hon försvinner ut i mörkret och släpper igen dörren som hon stått i. Jag tror att det är min vän hon pratar om, han brukar gå hit. 

Nu är jag ännu gladare att jag inte tog brevet. 

Men när jag ser bartendern slänga brevet efter att hon har gått, utan att läsa det, släpper spänningarna bakom ansiktet och ett sakta fallande sug strax under hjärtat tar vid. Det känns som en sån där flöjt som man kan dra ut. 

Vad har Tom som inte jag har?