Manooernas Resa

När jag fick sparken så var båten det enda fogden inte tog. Jag funderade på att sälja den för att få pengar men som tur var behöll jag den och den har blivit mitt levebröd sedan dess.

Jag åker mellan fastlandet och de små öarna, och över sundet ibland. Det är ingen stor båt jag har, det är inget fartyg eller så. Men det går att få ombord ett mindre sällskap och det behövs bara en extra besättningsmedlem om det skulle vara ett utmanande jobb eller en osäker resa att åka ensam på.

Jag brukar då ofta ta med mig min vän Charlie. Han är också arbetslös men studerar på universitet. När han inte har föreläsningar eller är upptagen med att skriva sina uppsatser brukar han tjäna lite pengar genom att hjälpa mig. Resan som vi tog den där höstdagen skulle dock visa sig vara mycket tuffare än vad vi hade betalt för. Med en sån last skulle vi ha haft det dubbla bara i risktillägg.

VI träffade beställaren i ett hyrt förvaringsutrymme, ett sånt som folk tippar in sina ägodelar i när de flyttar till mindre lägenheter eller för att förvara barnens grejer när de flyttar utomlands efter skolan. Det var inte stort med andra ord och där inne luktade det instängt och levande. Det luktade fuktiga sågspån, hö och svagt av ammoniak.

”Här har vi lasten” sa kvinnan, en kort och snaggad typ med snirkliga mönster tatuerade över de stabbiga armarna ”De kommer plockas upp i hamnen på andra sidan, så ni behöver inte lasta av allt själva och jag hjälper er lasta på.”

Vi hade inte diskuterat lasten utöver att hon lovat att det inte var någonting olagligt. Jag började tveka på om ens det var sant. Det var levande djur, många, och de skulle mot ett okänt öde i vårt hemland på andra sidan sundet.

”Det här var inte vad vi kom överens om. Jag har inte tackat ja till det här.”

Hon nonchalerade mig och tog ner en bur och ställde den utanför dörren. ”Du vill alltså ha mer pengar? Är det där skon klämmer? Som jag sa så är det en helt laglig last och jag vet inte varför du skulle vilja börja krångla nu.”

”Det vill jag inte. Jag vill bara inte begå något brott. Jag vet inte ens vad det där är för djur. Har du sett såna där djur förut Charlie?”

Charlie skakade på huvudet.

”De här, de här är inga djur vilka som helst.” började hon ”Det här är Manooer.”

”Vi har ändå inte sett dem förr. Var kommer de ifrån?”

Hon tog en till låda och ställde den bredvid den andra. När hon flyttade ut burarna tog hon av filtarna som täckt över dem, så att varelserna kunde se ut, och vi kunde se dem. De verkade uppspelta av alla intryck och glada över att se varandra, även om de var åtskilda av galler.

”Inoonien. De här är födda där och ska till en uppköpare i era hemtrakter.” hon tittade på varelserna som språkades med varandra genom gallren ”De är nästan lika smarta som oss men lever liksom i sin egen värld. De märker nog inte ens att vi är här om vi inte gör dem någonting.” Hon lät orden hänga som en bila över djuren innan hon fortsatte ”vilket vi såklart inte kommer göra, de är fredliga varelser och skulle inte göra en fluga förnär. Maken till beskedliga typer får ni leta efter i opiumhålorna.” Det märkets att hon hade någonting emot djuren, men det var oklart vad. De såg verkligen inte speciellt farliga ut.

Hon tittade mot resten av burarna som skulle lastas på. ”Vi gör såhär: om, och jag säger om, det skulle vara några problem på vägen över så betalar jag er dubbelt nästa gång. Jag får in leveranser regelbundet och jag är övertygad om att ni inte kommer ångra er om ni väl ger er in i Manoo-branschen. Det är mindre besvärligt än fulla fisketurister och mer lagligt än att smuggla kaffe.” Hon blinkade mot oss och jag började kallsvettas lite grann i det varma förrådet.

Just kaffe var någonting som jag faktiskt fraktade regelbundet utan tullens vetskap eller orimliga avgifter. Det verkade som att hon hade hört sig för. Även strulet med de berusade fiskeentusiasterna var någonting som jag upplevt fler gånger än vad jag velat.

Jag sneglade på Charlie. Han ryckte på axlarna i sin säckiga kostym och lämnade med den gesten beslutet till mig.

”Vi tar jobbet. Är det någonting mer som vi behöver veta innan vi far?”

”Se dem inte i ögonen. Om ni bara håll burarna täckta så kommer ni klara er fint.”

”Vad händer om man ser dem i ögonen? Blir de arga?” frågade Charlie.

”Nejdå, men gör det inte ändå. Och om ni skulle göra det ändå, sluta med det, och här...” hon gav mig en liten spegel. ”Om ni tittar på dem så kommer ni att gå in i en slags trans, eller, det finns en chans att ni gör det i alla fall. För att bryta transen är det bara att kolla in i spegeln så kommer allt bli som vanligt igen på nolltid.”

Charlie och jag tittade återigen på varandra. Jag stoppade spegeln i bröstfickan, mycket motvillig till tanken att behöva använda den på en bergtagen Charlie ombord på en krängande båt i hög sjö. Då svaga kalla vindpustar slog emot oss med dofter från inåt land såg det ut som att den sista delen av mina farhågor skulle besannas om vi inte gav oss av snart. Mörka moln drog förbi över oss, åska mullrade svagt och blixtar slog ner i havet långt borta vid horisonten. Det var hög tid att bege oss om vi skulle ta jobbet.

***

”Har du spegeln?” frågade Charlie medan vi lastade de sista burarna under däck. Jag kände efter en gång till på bröstfickan. Den låg kvar. Jag klappade på den i en rörelse som jag hoppades, men visste inte var, betryggande. ”Hur länge kommer det ta att segla hem?” frågade han, fortfarande inte helt avslappnad vid tanken på att segla över sundet i storm och med lastrummet fullt av hypnotiska sengångare. ”Under två timmar, annars får vi segla in vid en av öarna, det kommer vara för farligt att ta sig in i hemmahamnen om det blir riktig storm.”

Vågorna ute på havet hade blivit högre när vi körde för motor ut ur hamnen och vår uppdragsgiverska stod på kajen och rökte. Hon höjde inte handen till avsked utan nickade bara kort när vi tuffade ut, slängde sin cigarett och gick för att ringa köparen och berätta att sändningen var på väg.

Om vi kunde hålla tiden skulle vi klara oss hem innan det blåste upp på allvar, men det skulle verkligen vara på håret.

”Hur vill du göra Charlie? Ska vi stanna på en av öarna i alla fall och säga att vi blev fångade i stormen?” sa jag när vi stod tillsammans i den överbyggda styrhytten. Vatten slog upp från sidorna och över fören, inte högt men tillräckligt för att göra det lilla däcket halt och förrädiskt och nästan tillräckligt för att nå upp till kanten på den lilla luckan som ledde under däck och ner till vår last.

”Jag har en tenta jag behöver plugga till, men om du tror att det är säkrast så gör vi det. Det är ju din båt. Du är kaptenen.”

Jag tittade på Charlie igen och sedan till en av de små öarna på vägen där jag visste att det fanns en liten hamn och ett par hus och jag lade om kursen för att ta oss dit.

Vi kom in i hamnen och jag förtöjde med Charlies hjälp. Det fanns en liten låda att lägga en hamnavgift i och när jag såg ut över det skummande havet betalade jag den med tacksamhet i hjärtat. Det låg ett par hus på ön men deras invånare hade redan bommat för dörrarna och satt stormluckorna för fönstren. Utom dem fanns det inte mycket på ön, den bredde ut sig platt som en pannkaka i havet och söderut verkade det vara någon slags fågelkoloni på ett par kobbar.

Jag gick tillbaks in till båten och ställde mig bredvid Charlie. ”Det var en himla tur att vi inte bestämde oss för att chansa, där ute hade det kunnat gå hur som helst” Båten krängde under oss och jag tänkte på djuren där nere.

Vi mådde pyton i hytten. Solen gick ner och vi slog på den lilla elektriska lampan över kontrollpanelen. Det var ganska stökigt här inne och inte mycket plats för två vuxna karlar. Vi tittade längtansfullt mot huset, men ingen av oss ville gå dit och störa öborna om vi inte var absolut tvungna.

***

Charlie suckade. Vi gjorde varsin kopp kaffe. Jag frågade om hans kurs. Han berättade lite, men utan mycket glädje eller engagemang. Jag frågade hur det var med hans flickvän. Det var väl bra, hon skulle resa upp till sina föräldrar. Hans ex hade hört av sig men han hade inte svarat. Det kändes olustigt. ”Blocka henne” sa jag djärvt samtidigt som vi träffades i sidan av en stor svallvåg som pressade oss mot fendrarna och kajen. Vi hade låtit förtöjningen vara för lös och slog in i kajen med full kraft. Mitt kaffe stänkte ur koppen, som tur var hade det kallnat. Charlie ramlade bakåt och fick klamra sig fast i handtaget över dörren för att inte trilla omkull, vatten slog in i styrhytten genom den dörrlösa dörröppningen. Vi blev genomblöta och svor.

”Jäklar, hur gick det Charlie?” han var gjorde tummen upp till svar med kaffe droppande från kavajen ”Vi måste se till att lasten hade klarat sig, va?” svarade han mig. Men vi ville inte. Inte alls. Alla de där märkliga varelserna med sina spegelskimrande ögon i lastrummet hade såklart kastats omkring därnere. Någon av dem kanske var skadad? Vi var tvungna att se till dem.

Charlie anmälde sig storhjärtat som frivillig ”Det är ju ändå du som seglar och står för skeppet, något ska jag väl bidra med för att göra skäl för lönen” jag försökte vifta bort hans ord men inte för energiskt eftersom att jag verkligen ville att han skulle gå. Jag var rädd för de där djuren och deras förmågor.

Han gick. Jag stannade och huttrade. Det dröjde innan han kom tillbaks.

”Du. De där djuren är inte så farliga ändå.” han såg annorlunda ut på något sätt, som att ansiktet slappnat av och musklerna runnit ner i hakan på honom. Han såg fräsch och frisk ut. Han såg stenad ut men utan de röda ögonen. Charlies ögon var vita med blå skuggor i vitan, som på helt nyfödda spädbarn de där första veckorna. Jag såg mig själv i en av rutorna, upplyst av lampan i hytten. Jag såg hemsk ut, det kunde jag avgöra trots den barmhärtigt otydliga reflektionen.

”Alltså, jag tror att en av dem såg mig i ögonen och det var inte alls som jag hade trott. Det var upplyftande och kändes... meningsfull.” fortsatte han med ett saligt litet leende. Jag fumlade efter spegeln och höll upp den. ”Kolla på spegeln Charlie, kolla på den!” Han verkade road av min upprördhet och mitt insisterande på att han skulle titta in i spegeln men han lydde, sömngångaraktigt långsamt och överdrivet noggrann.

När han såg sig själv i spegeln var det först som att en elektrisk chock gick genom honom. Han rysste till och det var som att se ett soligt fält när solen går i moln, fräschheten liksom rann av hans ansikte som blev gråaktigt och han såg sjösjuk ut. Han brukade aldrig bli sjösjuk längre.

”Usch! Vad hände?!”

”Du kollade en Manoo rätt i ögonen kompis, men det är OK. Du är dig själv nu. Jag visade dig spegeln.”

”Varför gjorde du det? Jag mår fruktansvärt. Vad gjorde jag medan jag var påverkad?”

Jag tänkte efter innan jag svarade. ”Ingenting. Du bara kom in och sa vad som hade hänt. Jag visade dig spegeln och här är vi nu.” Jag lade till för att byta ämne ”Hur var det med dem, någon som var skadad? Någon rymling?”

Han ruskade på huvudet ”Jag vet inte. Allt bara snurrade till och jag hann inte se. Förlåt.”

Jag begav mig till lastrummet på direkten medan Charlie fick vila upp sig i hytten.

Där nere var så gott som alla Manooerna fria. De hade släppt ut varandra, eller om de fått den arme Charlie att hjälpa dem. Det senare verkade tyvärr mest troligt eftersom att deras koordination verkade otillräcklig för att klara jobbet. Jag ropade åt honom att inte komma ner.

***

Jag gick runt i röran med blicken i golvet. Jag grabbade tag i en hårig kropp, formad som ett franskbröd med långa slanglikna lemmar och ett litet huvud utan nacke. De var inga vackra djur direkt, men rätt söta. Jag kunde förstå varför någon skulle vilja ha dem som husdjur, även utan det narkotiska effekten deras blick verkade ha.

Med Manooen i ett stadigt nackskinnsgrepp gick jag mot en av de öppna burarna för att sätta in den igen. En sladdrig arm råkade dock komma åt min bröstficka och spegeln trillade ut. Jag höll andan medan den förr. Om den gick i kras skulle vi vara illa ute. Det jag borde ha oroat mig för var det som istället hände.

En hårig hand med fyra fingrar och en primattumme greppade spegeln i luften. Det hade skett av tur mer än skicklighet, handen hade greppat tomt i luften, spegeln hade trillat av en olyckshändelse. Det fanns ingen avsikt eller vett i det som skedde. Eller i det som följde.

Manooen med spegeln höjde ett skrän ur sin lilla mun. Den hade titta rakt in i spegeln. Dess ögon reflekterades tillbaka mot den själv, sedan in i spegeln, sedan tillbaks igen – i det oändliga. Jag kom ur mitt paralyserade tillstånd och grep spegeln men det var för sent.

Manooen som hållit spegeln höll nu sitt huvud mellan sina små primathänder och skrek. Skrek av vånda, skrek av extas, skrek av stegrande onaturlig glädje. Det var ett ordlöst och tygellöst ljud. Det var medryckande. Då vände den sig mot mig och såg mig djupt in i ögonen.

Världen runtomkring löstes upp. Sakta som honung i tevatten. Det sorgliga lastrummet och de omkullrivna burarna var inte alls mitt problem längre. Ljuset som spelade över scenen var inte alls en steril LED-lampa. Det var solen på en augustiförmiddag. Det var ett gult snällt sken som spelade och lekte över oss, det gick att känna hur varmt och mjukt det var när det rann över våra kroppar och ner för väggarna.

De andra Manooerna såg vad som hade hänt och de började lojt skicka spegeln mellan sig, med samma resultat. Men de var inte längre mitt problem, ansvar eller last. De var mina vänner och de enda som kunde känna så här och få mig att känna så här. Vi förstod varandra. Men plötsligt blev jag ledsen. Jag tänkte på Charlie som satt i styrhytten ensam, övergiven, kall och utanför. Han var också min vän, kanske min bästa vän. Min bästa vän som inte var en Manoo.

”Vi måste göra någonting mina vänner” sa jag och blev förvånad när den första Manoon som hållit spegeln svarade mig med en djup len stämma ”Allt ska bli bra ska du få se”.

Charlie satt fortfarande i ett bedrövligt skick inne i styrhytten, halvt lutad mot väggen och halvt nedhasad mot det kalla blöta golvet. Vi tumlade in innan han hade en chans att täcka över ögonen.

”Charlie! Det är underbart!” Hur kunde vi inte ha blivit en del av Manoobranschen tidigare? Vi skulle tjäna alla pengar som fanns att tjäna. Men vad spelade pengar ens för roll längre? Manooerna var ju allt som behövdes för att kasta världens problem åt sidan. Det här var den verkliga lyckan som vi hade letat efter hela våra liv. Åt helvete med universitetsstudierna ville jag skrika, vi har på något sätt lyckats ta oss i mål, vi har vunnit livet. Vi är äntligen här vid målet!

Båten sjöd av hallucinationer och ren outspädd glädje.

***

Vi bestämde oss för att det inte bara var Charlie vi skulle hjälpa. Öborna satt ju där uppe i sina stugor och kurade. Det kanske aldrig skulle komma en sån här chans igen för dem. Vi måste agera nu. Dessutom visste vi att båten var obekväm jämfört med hur det skulle vara i en av deras stugor. Rena paradiset skulle det vara där. Och kanske hade de också goda saker att äta. Snacksen som vi tagit med oss på resan var slut, det fanns ju så många Manooer att bjuda.

Vi begav oss upp mot den närmaste och sorgligaste stugan i procession. Regnet piskade, blåsten hotade att slita taket av stugan och slå vår båt till kaffeved och här kom vi med glädjens bud.

Jag knackade på men det var ingen som öppnade. En röst sa istället ”Hur står det till? Är ni skadade?” och jag kunde inte få fram orden för att svara ens, så glad var jag över att höra denna medmänniskas röst.

”God afton!” fick jag fram liksom stötvis och ovant ”Min kära vän, har ni en kort stund att prata om Manoo, vår frälsare?”. En paus följde och sen ”Vi ska inte ha någonting, vi är rättrogna Ongarker här. Det där får ni kränga på fastlandet” jag tittade ner mot en av Manooerna som såg tillbaks med en blick som sa allt. Så rättskaffens, så generös, så modig den var! Vi blinkade till varandra i samförstånd.

Charlie och jag kurade under den lilla biten utstickande tak som fanns på husets baksida medan Manooerna klättrade med hjälp av sina långa armar som en levande kedja upp på taket. Snart var de alla uppe och vi backade ut i regnet för att se hur de en efter en hoppade ner i stugans skorsten. Visserligen rök det ur den som från en ordentlig eld därinne men det verkade inte bekomma dem det minsta, de bara hoppade ner och försvann.

När den sista var försvunnen började oron göra sig påmind på samma obönhörliga vis som en skarp nagel skrapar genom ett marsipanark. Kunde de ha hamnat i eld? Kunde de ha hamnat i en gryta kokande vatten? Kunde de ha försvunnit ur våra liv för att aldrig återvända? Kanske skulle det inte komma några fler Manooer och världen skulle bli till ett grått ödeland där vi drog oss fram utan mål och mening. Charlie började gråta av leda när han tänkte på alla föreläsningar han hade kvar framför sig, och efter det ett helt arbetsliv av samma visa. Han grät och grät i regnet.

Jag för min del såg hur båten sjönk till havets botten i mitt inre och det kändes bara skönt. Det var som att det var jag som var båten, och båten var mitt ankare och jag hade slitit mig från kättingen. Jag vet att den analogin inte är så lyckad om man är nykter och faktiskt tycker att en båt bör ha ett ankare för att inte driva iväg och hamna var som helst. Jag var visserligen långt ifrån nykter, men jag var däremot på väg ner från toppen av ett Manoorus som ett nedskjutet flygplan i en spiral av rök mot den av fienden ockuperade marken under mig.

Men vi behövde inte vara utlämnade åt oss själva och all vår förtvivlan länge. Dörren slogs upp. Manooerna hade redan mött stugans invånare och funnit det gott att ge även dem gåvan som de bar med sig. Gåvan som var lycka! Ren nyfödd lycka.

Vi stormade in i värmen och gemenskapen.

***

Nästa morgon var stugan nedbränd. Manooerna hade antingen hamnat i havet eller förgåtts i lågorna. En hallspegel hade räddat mig och jag hade kommit till sans när huset höll på att rökfyllas, precis i tid för att släppa ut både Charlie och stugfolket i den bedarrande stormen och det gråa gryningsljuset. Det var råkallt och regnigt när vi lämnade värmen runt den brinnande stugan som stod som ett jättebål på ön.

Grannar skyndade till och vi tog oss i förvirringen ner till båten för att diskret lämna ön. Det var en katastrof men ingenting skulle bli bättre av att jag och Charlie tog på oss skulden för den. Vi var lika mycket offer som stugfolket. Och ingen hade ju dött. Förutom Manooerna.

De fina, förtrollande, förgiftande Manooerna.   

Jag och Charlie pratar inte ofta om det som hänt. Varken vår uppdragsgiverska eller hennes köpare hörde någonsin av sig om sin förlorade last. De verkade ha fått reda på vad som hänt, för tidningarna skrev såklart om eländet.

 

Stugan brann ner – hypnotiska varelser sägs ligga bakom

Det var på torsdagskvällen då tullöjtnant Engelbrekt och dennes hushåll fick påhälsning av ett för dem okänt sällskap. De två männen som först utgett sig för att vara gårdfaripredikanter visade sig snart vara i lag med en slags sinnesvridande kreatur kallade Manåer. Skocken skulle ha tagit sig in i stugan på något för dess invånare okänt sätt och sedan snabbt lagt familjen och deras tjänare under sitt inflytande.

Olyckan slog till och eldsvåda utbröt. Till all lycka skadades ingen person men omfattande skador åsamkades kronans tulljägarstation som brändes till grunden och trots rask hjälp från grannar gick byggnaden inte att rädda.

Tillställningar planeras i detta nu med insamling av medel till ny ämbetsbostad åt tullöjtnanten. Om ni önskar bidra med en stor eller lite mindre gåva tas denna tacksamt emot.