Lukas kommer hem - Sportstugan kapitel 4

Det var tidig morgon, en sån som värkte i hela kroppen.

Ingen hade kunnat gå och lägga sig tillräckligt tidigt för at inte vara trött en sån här morgon, speciellt inte de unga föräldrarna i vars volvokombi de nu satt. Den ende av personerna vi hittills mött som inte var med i bilen var den gamle mannen. Han var en del av en riskgrupp och stannade hemma, men de lovade att höra av sig så fort affären var i hamn.

Lars rattade bilen längs motorväg, skogsväg och slutligen privat väg medan han tacksamt tog emot termoslock med kaffe och GPS instruktioner. Det ljusnade snabbt när de körde in på gammelgårdens grusplan där en fårad kvinna i medelåldern och nötta läderbyxor mötte dem och gick tillsammans med dem till det gamla stallet. Där välkomnades de av en liten kör av skällande hundvalpar. Den valp som skällde allra högst plockade läderbyxekvinnan som hette Agneta upp och höll mot dem invirad i en handduk.

-          Det här är Lukas. Han är fem veckor. Säg hej Lukas.

Den lilla valpen gömde nosen under Agnetas armhåla för att få skydd men efter att ha fått ett par klappar vågade den lilla nosen sig fram för att lukta på den unga kvinnans hand. Han slickade lite på den och lade sedan huvudet med en liten pipande suck mot Agnetas underarm.

De satt på golvet en stund och den lilla dottern hade vaknat i sin babycarrier. Hon satt där medan Inger lyfte babycarriern upp och ner från golvet som en hantel på gymmet för att hon inte skulle börja gråta och skrämma den lilla valpen.

Tusenlappar bytte ägare och de fick med sig lite valpfoder, ett halsband och koppel. Hon skickade ett MMS till Robert, den gamle mannen som ansågs vara för gammal för att köpa en hund men som nu ändå var husse till en valp. ”Här är Lukas! Han är glad men lite rädd, kom över vid lunch så får ni träffas. / Anna” Inger tog bilden på Lukas som kikade fram ur sin filtgrotta i Annas knä.

Hon tackade det unga paret för all hjälp och de sa hejdå utanför sportstugan och gick in med den lilla valpen och visade honom runt. Det var inte många rum att se men han pilade entusiastiskt omkring och sniffade på allting. Han var så liten fortfarande och frös i morgonkylan. Hon plockade upp honom och de satte sig framför kaminen där valpen lade sig till rätta i hennes knä, omsvept av filten och somnade. Hon oroade sig lite för att han skulle kissa men satt kvar och vaggade honom fram och tillbaks och strök honom över den  blanka mjuka brunpälsen mellan öronen. Myset var värt lite kiss. Det här första viktiga myset.

 

”Vad fin han är. Jag kommer över strax före lunch! / Robert” plingade det till i mobilen och mycket riktigt kom han ett par timmar senare upp längs grusvägen. Anna och Lukas stod redo i ett fönster och hon fick klappa och lugna, att det inte var någon att skälla på för det var hans husse som kom för att se honom för första gången. Motvilligt slutade han skälla, varningarna för inkräktare var ju liksom det enda han kunde bidra med nu när han var så liten. De mötte den gamle mannen ute på verandan.

-          Vågar du komma in Robert?

-          Jag tar chansen, eller risken. Det är ju inte varje dag man får träffa sin nya hund för första gången. Hej Lukas, vad fin du är.

De satte sig vid köksbordet. Robert öppnade en rulle Singoalla och de lade ut på två assietter. Anna hällde upp kaffe i två 70-talsmuggar. Det fanns ingen mjölk och ingen tog socker i kaffet.

Samvaron under fikan i det lilla sportstugeköket var som en julkrubba, med en varm hundvalp som Jesusbarnet i mitten.

De tog ut Lukas på en liten tur i trädgården för att han skulle få kissa och bajsa. Det gick sådär. Han sprang glatt omkring i sitt koppel, de vågade inte släppa honom ännu, luktade och bökade i marken bet på löv och skällde på saker. Kissade gjorde han lite här och var, till slut kom det en mycket liten bajskorv också. Då kunde de gå in.

-          Jag kommer imorgon igen då. Hejdå Lukas!

De vinkade efter Robert gick. Lukas skällde lite för att markera avskedet. Solen sänkte sig över landskapet. Den första dagen som hundägare skulle snart vara över och med den skulle ett nytt kapitel i livet ta sin början. Nu hade hon någonting som höll henne här. Hon höll valpen i sina armar framför brasan, och kände hur valpen och gemenskapen höll henne i ett lika varmt grepp.

Blyertsberget

 

Hunden - Sportstugan kapitel 3

Det är svårt att se förbi den plats man är i livet.

Han satt där vid köksbordet och såg över landskapet. Det kändes som att han närmat sig slutet länge nu. De hade varit så många i huset förr i tiden. Han och bröderna hade jagat på kommunmarken för att mätta de yngre. Det hade varit knapert men som i en guldgrävarpanna fastnade bara det värdefulla i hans minne, mest jularna och somrarna. Småbarnens varma små händer som lekte med hans hår när han läste saga för dem.

Han var ensam i huset nu men hade också blivit van vid det. Promenad tre gånger om dagen, på morgonen, efter lunch och en sista gång på kvällen. Mornarna var hoppfulla; i dag skulle det hända – livet skulle bli annorlunda. Han skulle ta tag i allting som inte var för sent. Lunchen kom och han förströdde sig med småsaker tills det var kväll. Under den sista promenaden för dagen var han trött och ångerfull, det kännas redan för sent för att företa sig allt han skulle.

Det var ett mönster i ett mönster, en spiral som snodde sig inåt i sig själv. Dagarna var en skalmodell av livet.

 

Ute blåste det höst. Trädkronorna lät som en million biblar, gräset som en spindelarmé på marsch. Han ryste.

En ung kvinna i toppluva kom gående. De hälsade.

Blev stående, började småprata.

-          Så du är nyinflyttad?

-          Det blev för mycket i stan.

Hon verkade ännu tafattare nu när de satt vid köksbordet men även hon skrapade ihop allt det sociala umgänge hon kunde få. Hon var inte på väg ut.  

-          Speciellt nu i dessa tider med pandemin. Säkrare för oss som bor här ute. Inte för att det är någon fara för dig, du är ju ung. Men för mig är det en frihet att kunna träffa folk.

-          Vad gör du här ute om dagarna?

-          Jag skriver och läser mycket, tar promenader. Det blir lite ensamt ibland. Det har ju blivit mycket folk som bara bor över sommaren, en del danskar och stockholmare som man inte pratar med. Vi får hålla ihop vi som bor här. Han log ett ovant leende.

-          Du kanske skulle skaffa en hund?

-          Jo, det skulle man gjort. Jag är för gammal nu, det är ingen kennel som vill sälja till mig.

-          Vi kanske skulle kunna köpa en tillsammans?

-          Jo.

 

De satt där och rörde i sitt kaffe när solens sista strålar rann in som äggulegula genom spetsgardinerna. En fiskmås spatserade över landsvägen när hon gick hem i skymningen. I mobilen hade hon ett nummer till en kennel.

Pajen - Sportstugan kapitel 2

Lars satt vid matbordet i köket och tittade ut genom fönstret som behövde tvättas igen. Det var en av sakerna med att bo vid en grusväg. Inger köder in på gården framför huset och tutatde till hälsning. Han plockade upp deras dotter och gick ut för att möta henne. Bebisen var för liten för att bli glad för återseendet men var nöjd över att komma upp ur babysittern.

-          Har du sett den nya grannen? Hon verkar bo i sportstugan permanent nu. Det ser riktigt jobbigt ut. Den är väl bara sommarbonad?

-          Jo, jag såg henne. Hon stod där utanför och hackade ved igen. Vi borde prata med henne och se vad hon är för en.

-          Ja, så länge vi håller avstånd så.

Senare på kvällen gick de grusvägen ner till sportstugan och sin närmaste granne med vagnen. De hade med sig en paj som Lars hade bakat under sin föräldralediga hemmadag med dottern. Den skulle de ge sportstugebon som inflyttningspresent.

Den bleka unga kvinnan satt på förstutrappen och täljde eller någonting. De var inte säkra. Först såg det ut som att hon satt böjd över en smartphone men när de kom närmare såg de att hon faktiskt höll på att forma ett stycke ved till någonting med en morakniv. Rörelserna såg osäkra men entusiastiska ut, som att hon inte täljt mycket i sitt tidigare liv.

-          Tjena granne! Välkommen till bygden ropade Lars när de närmade sig.

-          Hej! Sa hon entusiastiskt och sken upp. Inger hälsade tillbaks bakom vagnen och de presenterade sig. Klara sa hon och gjorde en svepande armrörelse istället för att ta i hand. Armbåge mot armbåge var för länge sedan någonting folk slutat med.  

-          Hur har du det här?

-          Jo tack, det är underbart att vara här ute – vad kul att nu kommer förbi! Ni bor uppe på gården vid kröken va?

-          Stämmer bra svarade Inger. Vi flyttade in för två år sedan, folk runtomkring har varit trevliga men många är såklart äldre eller sommargäster. Kul med någon i vår egen ålder, även om du kanske inte stannar permanent. Det sista var halvt en fråga men Inger försökte att inte verka oartig genom att fråga när den andra skulle åka från stugan. Det kunde verka som att de ville att hon skulle ge sig av.

-          Nä, jag stannar tills vidare hade jag tänkt. Vet ni var man kan beställa ved och sånt?

Hon fick ett nummer och pajen. Hon rördes nästan till tårar över gåvan och undrade om de inte skulle fika i trädgården, de kunde ju sitta på lite avstånd och så länge de var utomhus skulle det nog gå bra. De satte sig på de blekta plaststolarna i trädgården runt ett gammalt rötet träbord med vaxduk fasthäftat med rostade häftpistolsklammrar.

-          Ska du bo här själv eller väntar du på någon? Frågade Inger.

-          Ingen som jag vet, jag flyttade ut själv. Det var lite av en flykt, jag orkade inte med staden längre. Det var som att allt skavde och jag kunde inte koncentra mig på någonting. Varför flyttade ni ut?

-          Det var så dyrt att hyra i staden. Vi kommer från Växjö och nu är det ju väldigt skönt att bo här ute. Jag tycker synd om de gamla som bor här men de har det ändå mycket bättre än de som bor i stan, de kan ju knappt gå ut som det är nu med restriktionerna.

-          Ta lite mer kaffe, det är nästan slut men jag kan slå på mer.

-          Jag tar gärna om någon annan ska ha.

De satt tills det var sent på kvällen. Det hade varit ett lyckat första möte grannar emellan. Jefferson hade tipsat en vän i ett brev att som nyinflyttad skulle han be en granne om en tjänst för att komma in i gemenskapen. Det hade hon gjort nu iochmed vednummret och hon skulle fortfarande återlämna pajformen så hon hade en ursäkt till mer umgänge längre fram. Det sociala livet började få sin första hållpunkt och då hade hon inte ens träffat några av de ensamma äldre som bodde här ute. Hon kanske skulle skaffa sig en katt också?