Lukas kommer hem - Sportstugan kapitel 4

Det var tidig morgon, en sån som värkte i hela kroppen.

Ingen hade kunnat gå och lägga sig tillräckligt tidigt för at inte vara trött en sån här morgon, speciellt inte de unga föräldrarna i vars volvokombi de nu satt. Den ende av personerna vi hittills mött som inte var med i bilen var den gamle mannen. Han var en del av en riskgrupp och stannade hemma, men de lovade att höra av sig så fort affären var i hamn.

Lars rattade bilen längs motorväg, skogsväg och slutligen privat väg medan han tacksamt tog emot termoslock med kaffe och GPS instruktioner. Det ljusnade snabbt när de körde in på gammelgårdens grusplan där en fårad kvinna i medelåldern och nötta läderbyxor mötte dem och gick tillsammans med dem till det gamla stallet. Där välkomnades de av en liten kör av skällande hundvalpar. Den valp som skällde allra högst plockade läderbyxekvinnan som hette Agneta upp och höll mot dem invirad i en handduk.

-          Det här är Lukas. Han är fem veckor. Säg hej Lukas.

Den lilla valpen gömde nosen under Agnetas armhåla för att få skydd men efter att ha fått ett par klappar vågade den lilla nosen sig fram för att lukta på den unga kvinnans hand. Han slickade lite på den och lade sedan huvudet med en liten pipande suck mot Agnetas underarm.

De satt på golvet en stund och den lilla dottern hade vaknat i sin babycarrier. Hon satt där medan Inger lyfte babycarriern upp och ner från golvet som en hantel på gymmet för att hon inte skulle börja gråta och skrämma den lilla valpen.

Tusenlappar bytte ägare och de fick med sig lite valpfoder, ett halsband och koppel. Hon skickade ett MMS till Robert, den gamle mannen som ansågs vara för gammal för att köpa en hund men som nu ändå var husse till en valp. ”Här är Lukas! Han är glad men lite rädd, kom över vid lunch så får ni träffas. / Anna” Inger tog bilden på Lukas som kikade fram ur sin filtgrotta i Annas knä.

Hon tackade det unga paret för all hjälp och de sa hejdå utanför sportstugan och gick in med den lilla valpen och visade honom runt. Det var inte många rum att se men han pilade entusiastiskt omkring och sniffade på allting. Han var så liten fortfarande och frös i morgonkylan. Hon plockade upp honom och de satte sig framför kaminen där valpen lade sig till rätta i hennes knä, omsvept av filten och somnade. Hon oroade sig lite för att han skulle kissa men satt kvar och vaggade honom fram och tillbaks och strök honom över den  blanka mjuka brunpälsen mellan öronen. Myset var värt lite kiss. Det här första viktiga myset.

 

”Vad fin han är. Jag kommer över strax före lunch! / Robert” plingade det till i mobilen och mycket riktigt kom han ett par timmar senare upp längs grusvägen. Anna och Lukas stod redo i ett fönster och hon fick klappa och lugna, att det inte var någon att skälla på för det var hans husse som kom för att se honom för första gången. Motvilligt slutade han skälla, varningarna för inkräktare var ju liksom det enda han kunde bidra med nu när han var så liten. De mötte den gamle mannen ute på verandan.

-          Vågar du komma in Robert?

-          Jag tar chansen, eller risken. Det är ju inte varje dag man får träffa sin nya hund för första gången. Hej Lukas, vad fin du är.

De satte sig vid köksbordet. Robert öppnade en rulle Singoalla och de lade ut på två assietter. Anna hällde upp kaffe i två 70-talsmuggar. Det fanns ingen mjölk och ingen tog socker i kaffet.

Samvaron under fikan i det lilla sportstugeköket var som en julkrubba, med en varm hundvalp som Jesusbarnet i mitten.

De tog ut Lukas på en liten tur i trädgården för att han skulle få kissa och bajsa. Det gick sådär. Han sprang glatt omkring i sitt koppel, de vågade inte släppa honom ännu, luktade och bökade i marken bet på löv och skällde på saker. Kissade gjorde han lite här och var, till slut kom det en mycket liten bajskorv också. Då kunde de gå in.

-          Jag kommer imorgon igen då. Hejdå Lukas!

De vinkade efter Robert gick. Lukas skällde lite för att markera avskedet. Solen sänkte sig över landskapet. Den första dagen som hundägare skulle snart vara över och med den skulle ett nytt kapitel i livet ta sin början. Nu hade hon någonting som höll henne här. Hon höll valpen i sina armar framför brasan, och kände hur valpen och gemenskapen höll henne i ett lika varmt grepp.