Hunden - Sportstugan kapitel 3

Det är svårt att se förbi den plats man är i livet.

Han satt där vid köksbordet och såg över landskapet. Det kändes som att han närmat sig slutet länge nu. De hade varit så många i huset förr i tiden. Han och bröderna hade jagat på kommunmarken för att mätta de yngre. Det hade varit knapert men som i en guldgrävarpanna fastnade bara det värdefulla i hans minne, mest jularna och somrarna. Småbarnens varma små händer som lekte med hans hår när han läste saga för dem.

Han var ensam i huset nu men hade också blivit van vid det. Promenad tre gånger om dagen, på morgonen, efter lunch och en sista gång på kvällen. Mornarna var hoppfulla; i dag skulle det hända – livet skulle bli annorlunda. Han skulle ta tag i allting som inte var för sent. Lunchen kom och han förströdde sig med småsaker tills det var kväll. Under den sista promenaden för dagen var han trött och ångerfull, det kännas redan för sent för att företa sig allt han skulle.

Det var ett mönster i ett mönster, en spiral som snodde sig inåt i sig själv. Dagarna var en skalmodell av livet.

 

Ute blåste det höst. Trädkronorna lät som en million biblar, gräset som en spindelarmé på marsch. Han ryste.

En ung kvinna i toppluva kom gående. De hälsade.

Blev stående, började småprata.

-          Så du är nyinflyttad?

-          Det blev för mycket i stan.

Hon verkade ännu tafattare nu när de satt vid köksbordet men även hon skrapade ihop allt det sociala umgänge hon kunde få. Hon var inte på väg ut.  

-          Speciellt nu i dessa tider med pandemin. Säkrare för oss som bor här ute. Inte för att det är någon fara för dig, du är ju ung. Men för mig är det en frihet att kunna träffa folk.

-          Vad gör du här ute om dagarna?

-          Jag skriver och läser mycket, tar promenader. Det blir lite ensamt ibland. Det har ju blivit mycket folk som bara bor över sommaren, en del danskar och stockholmare som man inte pratar med. Vi får hålla ihop vi som bor här. Han log ett ovant leende.

-          Du kanske skulle skaffa en hund?

-          Jo, det skulle man gjort. Jag är för gammal nu, det är ingen kennel som vill sälja till mig.

-          Vi kanske skulle kunna köpa en tillsammans?

-          Jo.

 

De satt där och rörde i sitt kaffe när solens sista strålar rann in som äggulegula genom spetsgardinerna. En fiskmås spatserade över landsvägen när hon gick hem i skymningen. I mobilen hade hon ett nummer till en kennel.