söndag 30 augusti 2020

Mina drömmars förlorade hus




Jag åker med min lilla son från lägenheten på Möllevången i Malmö. Vårt mål är min hemstad Lund där vi ska hälsa på min mamma. Innan vi åker säger vi hejdå till vår lägenhetskompis Glenn, min vän sedan tonåren.

”Ha det fint Glenn, vi ses senare. Vi kommer vara borta hela helgen så om du och Roxanne vill vara här så är det fritt fram så att säga.”

”Tack, men vi ska träffa hennes kompisar och sen ska vi hem till mamma i Klabbarp så vi kommer nog inte heller vara hemma.”

”Ok, jag hör av mig om det blir ändrade planer. Annars står lägenheten tom.”

”Ja, ha det fint!”

”Samma.”

”Hej då Glenn!” ropar barnet.

 

Vi cyklar ut genom staden snabbt. Rätt som det är har vi tagit oss ut på landet och förbi alla småstäder och byar som ligger längs den spruckna cykelbanan mellan Malmö och Lund.

”Är vi framme snart?”

”Jadå, det är bara en liten bit kvar.”

”Hur länge?”

”Kanske 10 minuter om vi cyklar fort.” Men jag är rätt trött.

 

Vi står still vid plantskolan som ligger på gränsen till Lund. Det är den, rondellen och Ingomacken som står mellan oss och den låga stenbron över Höjje å. Sen är det bara en kort cykelbana och sedan framme. Men här ute är vi fortfarande på landet. Landet. Så fritt här är.

Jag tittar mot husen runt omkring. Det finns ett som fångar min uppmärksamhet.

Det är stort och nästan helt fyrkantigt. Som en stor skokartong klädd i smutsgrå eternit med stora döda fönster omgiven av en vild trädgård.

”Där skulle man bo. Skulle du vilja bo där?”

”Nä. Jag tycker om att bo med Glenn.”

”Men senare? Glenn kanske vill flytta någon gång och då blir det ju bara du och jag i lägenheten.”

”Jag vill ändå inte bo här.”

”Men det skulle ju vara närmare till farmor.”

”Hon har sagt att hon vill flytta till Malmö, för vi bor där och hon jobbar där.”

”Jaha. Jaja.”

Jag tittar bort mot den stora eternitklumpen och de vildvuxna träden en gång till. Det är någonting som drar. Jag tänker på alla skräckfilmer jag sett där de har stora hus och folk verkar ha kunnat klara sig där fast att de var helt skogstokiga och inte hade några jobb. Visst, de hade andra problem; kanske var de mördare eller kämpade mot demoner eller var besatta av satan. Men de behövde inte tänka på alla saker som jag oroar mig för; hög hyra när Glenn flyttar, mopedförbudet på innergården och att ständigt känna mig som en förlorare på bostadsmarknaden.

Jag drömmer hellre om att bli mördad i ett eternithus som troligen har flera sorters hussvamp och vattenläckor än att tänka på var jag ska bo om fem år och hur det ska bli när ungen kommer upp i tonåren.

Vi cyklar in till min mammas bostadsrätt. Det är en fin lägenhet som ständigt ökar i värde, utan att hon behöver göra någonting. Fast hon gör saker ändå. Ändrar om, förbättrar, anställer hantverkare, använder RUT- och ROTavdrag. Hon är en vinnare på bostadsmarknaden. Jag bara drömmer om att bli huggen i huvudet med en machete av en granne på landet, besatt av flera sorters demoner och omöjlig att stoppa.

 

***

 

Tiden går. Jag betalar hyran mer eller mindre i tid. Den ökar för varje år, utan någon annan anledning än att hyresvärden vill tjäna mer pengar. Det har inte blivit dyrare att ha hus vad jag vet och inflationen ligger under riksbankens mål. Det här är extremt tråkiga saker att tänka på.

Jag drömmer om hur jag blir sågad i skrevet av en enorm kannibal istället. Sedan äter han min kuk och bränner ner eternithuset. Jag sitter kvar i källaren med en bok som ett spöke och har det rätt gött. Jag behöver i alla fall inte bry mig om huslån och renoveringar och att vara en förlorare.

 

***

 

Eternitlådan står där fortfarande. Det känns betryggande att det gör det. Mina drömmars hus.

Jag har drömt om det och andra hus så många gånger under de två år som gått sedan jag först såg det. Drömmarna handlar om att jag bor där och att spännande saker händer. Eller att ingenting händer, men att jag får det finare och finare och kan luta mig tillbaks i mitt fina hus och ha det fint. Allt är alltid fint eller ett blodigt inferno. I drömmarna mördar jag dieseltjuvar och har mig. Det är full rulle i drömmarna om huset. Det är troligen inte de klassiska husdrömmarna men de håller mig underhållen, men även distraherad och passiv. 

Och jag förblir en ständig förlorare på bostadsmarknaden för husen blir bara dyrare och dyrare.

Jag väcks ur mina funderingar av det skrikande, protesterande och obevekliga ljudet av en cirkelsåg som skär in i någonting. Detta någonting är eternit!

Jag cyklar mot huset så fort jag kan. Snart ser jag dem, enorma. Snaggade män med stora bilar som ser ut som man har tagit en stor bil, satt den ovanpå en till stor bil och sedan motivlackerat den med tribals.

De är byggare. Deras ögon täcks av Oakly wrap-around solglasögon. De lyssnar på NRJ på en högtalare som ser ut som den tillhör USAs marinkår. Den har också tribals på sig. Jag bävar. De håller på och gör mitt drömhus beboeligt. En riktig vinnare, kanske en av de stora männen själv, ska flytta in här. De kastar en dörr från andra våningen som går i småbitar.

Jag känner mig djupt nedstämd när jag cyklar mot min mamma, den här gången ensam, ungen är hos sin egen mamma. Mina drömmars hus är nu någon annans. Jag kommer aldrig att bli mördad i en skräckfilm där och jag kommer aldrig att få inreda det och luta mig tillbaks i mitt fina hus.

Jag förblir en drömmare och en förlorare på bostadsmarknaden.

När du drömmer om ett hus är det stora starka män där ute som inte har något intresse av dina drömmar som gör vad de vill med huset. Det gör det i ordning. De gör det värdefullt. Dina drömmar har inget värde, och nu smakar det bittert längst bak i halsen som om jag var på väg att börja gråta.

Men jag fortsätter bara cykla och tänker på huset.


måndag 24 augusti 2020

En augustidag vid havet

Parken vid havet genomfors av en stark vind och märkliga stora droppar föll i vindriktningen. Nere vid centrum syntes en regnbåge över en upplyst hussida, varmt gul av augustisolen. Men regnbågen var inte alls någon båge, det var ett stort formlöst moln av färger och bakom det och huset var himlen mörkgrå som en gammal gjutjärnspanna.

”Det är så här folk drunknar” tänkte jag på väg till havet, män som jag, som överskattar sin förmåga och beger sig till havet ensamma. Att jag inte var alkoholpåverkad eller trodde mig om någonting när det kom till min simförmåga var en klen tröst.  

Som tur var träffade jag min vän A vid havet. Han cyklade också, på väg för att möta sina vänner vid brygga nummer fem. Vi hade följe och det var ett stort steg upp från att vara ensam vid havet på en halvstormig dag i Augusti.

Vi satt länge och pratade med hans nya vänner. Jag bjöd på solkräm som skurit sig. Den var från när G gick på dagis men den hade hög solfaktor så den fungerade säkert fortfarande.

A hade köpt ett nytt block i Michigans delstatsfärger, en slags lila. Han skriver också och hans vän M verkade även hon göra det. Jag vet inte om de gör det kreativt, men kanske. I alla fall hade M varit med om en rolig scen som de pratade om att skriva om och göra någonting av.

Det var en man som hade skickat över sin vän med nachos till henne när hon firade sin trettioårsdag på en krog här i Malmö. En kvinna hade precis brutit benet i sina stilettklackar och en annan försökte överrösta den skadades vrål från karaokescenen. M ville inte ta emot nachotallriken och efter ett par försök att truga började hennes vänner att skrika ”Hon vill inte ha dina nachos! Ta bort dem! Stick!”. Det var säkert en absurd och kaotisk scen att uppleva men som berättelse fick den ett tydligt tema som upprepades hos alla tre främlingarna.

Nachosmannen försökte visa att han ville någonting, likaså kvinnan med det brutna benet och kvinnan på scenen. Jag gissar på att de ville skapa en kontakt med någon. Och de ville kanske någonting mer, att någon skulle se dem, bekräfta dem och att någon skulle vilja ha dem.

Att vilja någonting är pinsamt, men att inte vilja någonting är skamligt. Det är att spotta livet i ansiktet och leva som en död.