Sjöfortet står som en stor tårtbit, byggd på en klippa strax
under vågorna mitt ute i havet. Dess väggar är ljusare vid toppen där solen och
fågelspillningen bleker dem och mörkare vid vattenytan där vågorna svärtar ner
den uråldriga cementen.
Jag föddes här som dotter åt en arkivarie och en
bibliotekarie. Tack vare mina föräldrar fick jag tidigt tillgång till böcker
och kände mig hemma i de gulaktigt upplysta tunnlarna långt in i fortets
innanmäte. Här inne är det inte rått saltvattenpiskande under vintrarna och
heller inte stekande hett om somrarna. Jag trivdes bra här. Både böckerna och
jag själv behövde ett konstant och jämt klimat för att trivas.
Min pappa rullade ner och upp böcker till magasinet och
mamma såg till att de lånades ut och lämnades åter i tid. Jag läste så mycket
jag kunde och blev snabbt en av de bästa eleverna i min årskurs. De andra var
inte avundsjuka, för det är inte många som vill stanna på fortet och ännu färre
i tunnlarna. Det finns ingen ära i det, även om det är erkänt viktigt.
Mina kamrater ville hellre ta sig ut på haven till de andra
öarna, och kanske om det ville sig väl, ända bort till fastländerna. Navigation
och sjömanskap var de ämnen som stod högst i kurs hos dem, men för mig var det
inte det mest intressanta – även om jag såklart var intresserad av det med.
Jag såg absolut inte ner på mina klasskamrater. De skulle ju
bli de som tog med sig nya skrifter hem till fortet. De skulle insamla kunskap
som vi skulle sammanställa i arkivet och de skulle sprida våra egna kunskaper
till våra allierade. De skulle vara våra ögon, öron, munnar och händer ute i arkipelagen
och de stora haven.
Själv ville jag inte ut. Det kändes aldrig som att världen
levde upp till mina föreställningar om den. Redan tidigt märkte jag att det
inte var samma sak att uppleva saker som att fantisera om dem efter att ha läst
om dem. Världen var så utspädd och blaskig, bara ett par små öar av land i ett
stort hav av odrickbart saltvatten. Men böckerna var motsatsen, de var
kondenserade världar och jag älskade att ta del av världen genom dem. Och när
ett skepp inte återvände på över tre år från den utsatta tiden då de skulle
komma hem hade vi vemodiga begravningar utan kroppar. Det var en skräck, att
försvinna och vara sänkt till havets botten eller uppspolad som mat åt sälarna.
Och under vågorna fanns det stora rovlystna varelser som kunde dra ner en båt i
djupet, eller slå den i spillror och lämna besättningen som nyss satt vid mässens
middagsbord sprattlande och frustande i det kokande havet medan besten drog ner
dem med sina käftar en efter en, skrikande och hjälplösa. Att drunkna eller ätas
levande var mina stora fasor och båda väntade där ute på havet. Jag ville inte
gärna att någonting skulle förändras, men såklart gjorde det det.
Vår magister på kunskapsfakulteten som höll i vår vidare
utbildning ville inte ha folk som aldrig varit ute i den omgivande världen. Det
skulle hämma oss och göra oss inskränkta sa hon. Vid våra skrivna prov fanns
det uppgifter där svaret skulle vara en självupplevd historia från omvärlden
och för första gången fick jag inte det högsta betyget i min klass.
Återvändande kamrater som jag brukade ha mycket högre betyg
än började prestera bättre än mig.
Det tog hårt på mig och jag hade väl någon slags kris
efteråt. Vem var jag om jag inte var den mest framstående akademiska ungdomen
på fortet? Räknades inte mina kunskaper längre? Skulle jag inte komma längre i
min utbildning utan sluta som en assistent någonstans?
Jag låg i familjens cell och grät på min bädd bakom
draperiet. Den lilla gluggen med den blåa himlen utanför hängde som en tavla
högt upp på väggen, med måsarnas skrik och det ständiga ropande från
fiskodlarna, sjömännen och stuvarna nere på lastflottarna som tog sig in i
rummet stötvis som en dimma. Det knackade på dörren och jag tog mig upp och såg
mig i spegeln. Jag var rödgråten såklart men jag rättade ändå till håret och
öppnade dörren för gästen, mamma och pappa knackade aldrig när det kom hem.
Utanför stod magisterns magre underlydande, professor
Hansson. ”Får jag komma in” frågade hon, och lade taktfullt till ”om jag inte
kommer vid en olämplig tid? Jag kan återkomma.”
Professor Hansson satt vid vårt lilla utfällbara väggbord
och väntade på mig och teet som jag kokade över metanspisen. ”Jag förstår att
du har det tufft nu. Det har alltid varit lätt för dig i vår akademiska värld,
och det är många som skulle vara avundsjuka på dig. De flesta känner sig lika
osäkra och vilsna som på ett öppet hav när de rör sig bland tunga texter och
svårföljda resonemang.” hon tittade upp mot gluggen och lyssnade en stund på de
skeppsklockor som slog för tillfället. Snart skulle dagens fångst komma in med
trålarna och fiskmåsarna skulle börja skrika som varje dag vid den här tiden.
”Jag förstår precis. Det känns orättvist att du inte längre
kan fortsätta spela det spel som du är van vid, och tvingas riskera att
förlora. Men det är för ditt eget bästa. De här reglerna finns för att stoppa
stagnation och främja ett vidare tänkande.”
Hon plockade fram ett dokumentfodral av vaxduk ur
innerfickan i sin ämbetsrock. ”Det är därför du får det här uppdraget. Det är
mycket viktigt för vår fakultet och inte alls bara ett prov som du måste gå
igenom för någon orättvis princips skull.” hon gav mig fodralet. ”Det är
magistern själv som vill att just du åker på det här uppdraget. Det är såklart
en stor ära, men hon gör det också för att du är den bästa kandidaten. Och du
kommer inte vara ensam, du får sätta ihop en grupp av dina kurskamrater. Ni
kommer att segla om en vecka, ert mål är att föra hem ett bibliotek. Inte några
enstaka böcker alltså utan en hel skeppslast litteratur från en av
skärgårdsbaronerna som lämnat det i arv till vår samling. En sann filantrop med
andra ord.”
Jo, det fanns en väg framåt och professorn hade berättat precis
vad det var jag skulle göra för att komma vidare och bevisa mig själv. Att
tänka på alla dessa böcker som skulle bli våra, och därigenom mina var den del
av uppdraget som vägde tyngst för mig. Om jag bara fick segla till skärgården,
stuva ner böckerna och ta dem hem igen skulle jag ha en stor del av biblioteket
som var min egen förtjänst – det skulle göra mig så stolt, det skulle ge mig en
ny tro på mig själv och en ny styrka som alla de skrivna raderna och bladen
stod bakom.
Det var den enda anledningen jag kunde tänka mig att ta mig
ut i världen utanför; för att kunna återvända till sjöfortet med mer av det jag
älskade från den besvikelse och skräck omvärlden utgjorde.
På kvällen satte jag mig ner för att välja ut min besättning
från listan över årskursens elever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar