Kärleksbrevet

”Pssst! Struntat i bebisen och kom hit!”

Hon står och håller upp barens ytterdörr. Det drar lite grann när bilar kör förbi på den stora vägen och deras gula halvljus lyser upp hennes sneda kropp och det glänser i dunjackan.  

Hon vill alltid ha någonting, tänker jag. Det är alltid någonting man ska göra eller ge henne när hon börjar prata med en; ett tuggummi, en cigarett, vad som helst. I början kände jag pliktskyldigt på mina fickor men nu orkar jag knappt tittar på henne. Hon håller upp en lapp mellan tummen och pekfingret. Jag ser på den och undviker att se in de mörkt insjunkna psykofarmakaögonen.

”Jag har en grej du måste hjälpa mig med! Strunta i bebisen nu.”

Jag avskyr när folk kallar min son för bebis och det får mig ur balans. Ett kliande tryck växer bak i munnen och det spänner i bihålorna. Hon viftar med lappen igen. Min son ser på mig och säger "Pappa..."

”Nej. Jag vill inte!” svarar jag henne och reser mig upp. Vi tar våra jackor och skolryggsäcken till ett tomt bord i en nisch. Hon har fortfarande sin lapp i handen men letar nu efter någon annan i lokalen. Hennes huvud rör sig som på en fågel. 

Bartendern kommer med vår middag och på vägen tillbaks tar han hennes lapp med sin lediga bartenderstil. ”Det är ett kärleksbrev, ge det till Tom!” säger hon innan hon försvinner ut i mörkret och släpper igen dörren som hon stått i. Jag tror att det är min vän hon pratar om, han brukar gå hit. 

Nu är jag ännu gladare att jag inte tog brevet. 

Men när jag ser bartendern slänga brevet efter att hon har gått, utan att läsa det, släpper spänningarna bakom ansiktet och ett sakta fallande sug strax under hjärtat tar vid. Det känns som en sån där flöjt som man kan dra ut. 

Vad har Tom som inte jag har?