Mina drömmars förlorade hus

Jag åker med min lilla son från lägenheten på Möllevången i Malmö. Vårt mål är min hemstad Lund där vi ska hälsa på min mamma. Innan vi åker säger vi hejdå till vår lägenhetskompis Glenn, min vän sedan tonåren.

”Ha det fint Glenn, vi ses senare. Vi kommer vara borta hela helgen så om du och Roxanne vill vara här så är det fritt fram så att säga.”

”Tack, men vi ska träffa hennes kompisar och sen ska vi hem till mamma i Klabbarp så vi kommer nog inte heller vara hemma.”

”Ok, jag hör av mig om det blir ändrade planer. Annars står lägenheten tom.”

”Ja, ha det fint!”

”Samma.”

”Hej då Glenn!” ropar barnet.

 

Vi cyklar ut genom staden snabbt. Rätt som det är har vi tagit oss ut på landet och förbi alla småstäder och byar som ligger längs den spruckna cykelbanan mellan Malmö och Lund.

”Är vi framme snart?”

”Jadå, det är bara en liten bit kvar.”

”Hur länge?”

”Kanske 10 minuter om vi cyklar fort.” Men jag är rätt trött.

 

Vi står still vid plantskolan som ligger på gränsen till Lund. Det är den, rondellen och Ingomacken som står mellan oss och den låga stenbron över Höjje å. Sen är det bara en kort cykelbana och sedan framme. Men här ute är vi fortfarande på landet. Landet. Så fritt här är.

Jag tittar mot husen runt omkring. Det finns ett som fångar min uppmärksamhet.

Det är stort och nästan helt fyrkantigt. Som en stor skokartong klädd i smutsgrå eternit med stora döda fönster omgiven av en vild trädgård.

”Där skulle man bo. Skulle du vilja bo där?”

”Nä. Jag tycker om att bo med Glenn.”

”Men senare? Glenn kanske vill flytta någon gång och då blir det ju bara du och jag i lägenheten.”

”Jag vill ändå inte bo här.”

”Men det skulle ju vara närmare till farmor.”

”Hon har sagt att hon vill flytta till Malmö, för vi bor där och hon jobbar där.”

”Jaha. Jaja.”

Jag tittar bort mot den stora eternitklumpen och de vildvuxna träden en gång till. Det är någonting som drar. Jag tänker på alla skräckfilmer jag sett där de har stora hus och folk verkar ha kunnat klara sig där fast att de var helt skogstokiga och inte hade några jobb. Visst, de hade andra problem; kanske var de mördare eller kämpade mot demoner eller var besatta av satan. Men de behövde inte tänka på alla saker som jag oroar mig för; hög hyra när Glenn flyttar, mopedförbudet på innergården och att ständigt känna mig som en förlorare på bostadsmarknaden.

Jag drömmer hellre om att bli mördad i ett eternithus som troligen har flera sorters hussvamp och vattenläckor än att tänka på var jag ska bo om fem år och hur det ska bli när ungen kommer upp i tonåren.

Vi cyklar in till min mammas bostadsrätt. Det är en fin lägenhet som ständigt ökar i värde, utan att hon behöver göra någonting. Fast hon gör saker ändå. Ändrar om, förbättrar, anställer hantverkare, använder RUT- och ROTavdrag. Hon är en vinnare på bostadsmarknaden. Jag bara drömmer om att bli huggen i huvudet med en machete av en granne på landet, besatt av flera sorters demoner och omöjlig att stoppa.

 

***

 

Tiden går. Jag betalar hyran mer eller mindre i tid. Den ökar för varje år, utan någon annan anledning än att hyresvärden vill tjäna mer pengar. Det har inte blivit dyrare att ha hus vad jag vet och inflationen ligger under riksbankens mål. Det här är extremt tråkiga saker att tänka på.

Jag drömmer om hur jag blir sågad i skrevet av en enorm kannibal istället. Sedan äter han min kuk och bränner ner eternithuset. Jag sitter kvar i källaren med en bok som ett spöke och har det rätt gött. Jag behöver i alla fall inte bry mig om huslån och renoveringar och att vara en förlorare.

 

***

 

Eternitlådan står där fortfarande. Det känns betryggande att det gör det. Mina drömmars hus.

Jag har drömt om det och andra hus så många gånger under de två år som gått sedan jag först såg det. Drömmarna handlar om att jag bor där och att spännande saker händer. Eller att ingenting händer, men att jag får det finare och finare och kan luta mig tillbaks i mitt fina hus och ha det fint. Allt är alltid fint eller ett blodigt inferno. I drömmarna mördar jag dieseltjuvar och har mig. Det är full rulle i drömmarna om huset. Det är troligen inte de klassiska husdrömmarna men de håller mig underhållen, men även distraherad och passiv. 

Och jag förblir en ständig förlorare på bostadsmarknaden för husen blir bara dyrare och dyrare.

Jag väcks ur mina funderingar av det skrikande, protesterande och obevekliga ljudet av en cirkelsåg som skär in i någonting. Detta någonting är eternit!

Jag cyklar mot huset så fort jag kan. Snart ser jag dem, enorma. Snaggade män med stora bilar som ser ut som man har tagit en stor bil, satt den ovanpå en till stor bil och sedan motivlackerat den med tribals.

De är byggare. Deras ögon täcks av Oakly wrap-around solglasögon. De lyssnar på NRJ på en högtalare som ser ut som den tillhör USAs marinkår. Den har också tribals på sig. Jag bävar. De håller på och gör mitt drömhus beboeligt. En riktig vinnare, kanske en av de stora männen själv, ska flytta in här. De kastar en dörr från andra våningen som går i småbitar.

Jag känner mig djupt nedstämd när jag cyklar mot min mamma, den här gången ensam, ungen är hos sin egen mamma. Mina drömmars hus är nu någon annans. Jag kommer aldrig att bli mördad i en skräckfilm där och jag kommer aldrig att få inreda det och luta mig tillbaks i mitt fina hus.

Jag förblir en drömmare och en förlorare på bostadsmarknaden.

När du drömmer om ett hus är det stora starka män där ute som inte har något intresse av dina drömmar som gör vad de vill med huset. Det gör det i ordning. De gör det värdefullt. Dina drömmar har inget värde, och nu smakar det bittert längst bak i halsen som om jag var på väg att börja gråta.

Men jag fortsätter bara cykla och tänker på huset.

En augustidag vid havet

Parken vid havet genomfors av en stark vind och märkliga stora droppar föll i vindriktningen. Nere vid centrum syntes en regnbåge över en upplyst hussida, varmt gul av augustisolen. Men regnbågen var inte alls någon båge, det var ett stort formlöst moln av färger och bakom det och huset var himlen mörkgrå som en gammal gjutjärnspanna.

”Det är så här folk drunknar” tänkte jag på väg till havet, män som jag, som överskattar sin förmåga och beger sig till havet ensamma. Att jag inte var alkoholpåverkad eller trodde mig om någonting när det kom till min simförmåga var en klen tröst.  

Som tur var träffade jag min vän A vid havet. Han cyklade också, på väg för att möta sina vänner vid brygga nummer fem. Vi hade följe och det var ett stort steg upp från att vara ensam vid havet på en halvstormig dag i Augusti.

Vi satt länge och pratade med hans nya vänner. Jag bjöd på solkräm som skurit sig. Den var från när G gick på dagis men den hade hög solfaktor så den fungerade säkert fortfarande.

A hade köpt ett nytt block i Michigans delstatsfärger, en slags lila. Han skriver också och hans vän M verkade även hon göra det. Jag vet inte om de gör det kreativt, men kanske. I alla fall hade M varit med om en rolig scen som de pratade om att skriva om och göra någonting av.

Det var en man som hade skickat över sin vän med nachos till henne när hon firade sin trettioårsdag på en krog här i Malmö. En kvinna hade precis brutit benet i sina stilettklackar och en annan försökte överrösta den skadades vrål från karaokescenen. M ville inte ta emot nachotallriken och efter ett par försök att truga började hennes vänner att skrika ”Hon vill inte ha dina nachos! Ta bort dem! Stick!”. Det var säkert en absurd och kaotisk scen att uppleva men som berättelse fick den ett tydligt tema som upprepades hos alla tre främlingarna.

Nachosmannen försökte visa att han ville någonting, likaså kvinnan med det brutna benet och kvinnan på scenen. Jag gissar på att de ville skapa en kontakt med någon. Och de ville kanske någonting mer, att någon skulle se dem, bekräfta dem och att någon skulle vilja ha dem.

Att vilja någonting är pinsamt, men att inte vilja någonting är skamligt. Det är att spotta livet i ansiktet och leva som en död.

Just a lil' comic about breakups

Comic - I Love Kenshi

Serie - Descent

Serie - En Symbol För Trygghet

Min Dejt Med Achmed - mitt refuserade bidrag till novellsamlingen Malmö 2048

Jag satt i hotellbaren i min gråa yllekostym som jag köpt på second hand och arbetade hårt på att
inte känna mig dum i den. Runt mig satt andra och åt middag eller drack. Ett helt sällskap
bredvid mig satt och glodde runt sig i rummet, de var precis som jag upptagna med sina
sensiLaces. Ett par bord bort satt en ung estettjej med konstlat dålig hållning, lika självmedveten
som jag var i min kostym kisande hon ner i en retroklassad iPhone.

I en av Lacens datingappar letade jag tjejer i närheten. Jag tänkte att min kostym i kombination
med hotellbaren i 90-talsstil skulle vara både lite rolig och attraktiv, ordet “adorkable” kom upp
i huvudet. Jag undrade om det redan fanns.

Jag satt och gillade alla tjejer som dök upp i appen och hoppades på en matchning. Plötsligt
plingade det till; det var med en robotkropp inte minst. Men mitt hjärta sjönk när jag läste
profilnamnet:

“Achmed”

Jag måste ha varit för snabb med att gilla utan att läsa hela profiltexten, det stod säkert att han
var en kille och att något hade gått fel i appen så att han fick upp straighta killar också. “Woops,
verkligen inte meningen att det skulle bli så här!”. Jag kollade på hans bild igen där robotkroppen
var söt och gjorde V-tecknet bredvid ögat och han var bara ett par kvarter bort. Jag suckade
uppgivet - över min läggning och felet i appen, men innan jag hann klicka bort “Achmed”
plingade det till.

-Hej!

Jag stannade upp, det brukade vara jag som skulle skriva först. Jag kunde se de tre prickarna och
höra ljudet av att han skrev ett meddelande, sen smattrade de in som hagel.

-Jag såg dig genom hotellbarsfönstret

-Jag gillar din kostym :)

-Skulle du ha väldigt mycket emot om jag gjorde dig sällskap?

Jag kände mig förvirrad och tittade upp mot rutan. Där ute såg jag honom, en liten petit kropp i
en kappa som tittade frånvarande framför sig. Hans docklika flickansikte sprack upp i ett litet
leende som när någon tänker på en rolig sak som hänt tidigare. Jag svarade.

- Hej! Jag tror att jag ser dig också :)

- Kom in, hoppas du gillar drinkar!

- Meh, vad bra för DET gör jag!

Han kom in och vinkade med sin lilla vita hand, mycket snabbt och från sida till sida. Jag ställde
mig upp och tog den. Fingrarna var mycket mjuka och behagligt kalla. Jag hälsade “Hej, Joel,
trevligt!” och log vad jag hoppades var mitt mest intagande leende medan jag tryckte den lilla
handen. Jag kände genast en liten svallvåg av vällust gå genom min kropp, från skrevet upp i
nackhåren. Han var mycket vacker i sin korta snövita page. “Hej Joel, Achmed men du kan kalla
mig Ash om du vill.”

Han satte sig ner mitt emot mig utan att jag behövde bjuda honom. En kypare kom och tog hans
beställning - Pina Colada. Medan vi väntade tittade han på mig och log, inte bara med munnen
som tidigare utan med ögonen och hela sin figur. Han var verkligen mycket kvinnlig.

Drinken kom och vi pratade om ditt och datt. Som vanligt gled samtalen in på romans och sex,
men utan att det kändes plumpt eller konstlat. Vi pratade lite om tjejen med iPhonen. Achmed
tyckte att hon var tramsig och när hon gick till toaletten utan att ta med sig den snappade han upp
den med sin lilla finlemmade hand, i en rörelse som påminde om en sjöfågel som fångar en fisk.
Hans ansikte lystes upp av det vita ljuset från skärmen, han tog sig lite trevande förbi skärmlåset
men knappade sen med samma snabbt pickande fingrar på skärmen. Jag tittade bara på honom
och försökte låta bli att se bort mot toalettdörren där estettjejen försvunnit för att inte verka
ängslig.

Han log brett och vände skärmen mot mig. Det var ett filmklipp med en mycket gammal man
som stod med särade ben och en mycket stor dildo hängande ur analen. I bakgrunden skymtade
en bordsduk med volanger och en målning av en Bassethund. Det hela var både groteskt och
hjärtskärande. Han lade tillbaks mobilen.

Vi satt och tittade mot toalettdörren men när det inte kom någon estettjej på ett tag skickade jag
en IMM till Achmed. Det var något som jag undrat över sedan vi sågs, och som jag sökt
ledtrådar efter i hans kroppsspråk och manerism, utan att hitta några.

-Ash, alltså det är en grej jag måste fråga...

-Är det om mitt namn?

-Ja!

-Haha

-Men, är du en kille?

-  ̄\_(ツ)_/ ̄

-’:S

-Alltså, jag _kan_ ju vara en tjej som har det som ett nick ;)

-Haha, jo visst

Toalettdörren gled upp och estettjejen återvände, utan tvivel efter att ha använt sin Lace en lång
stund där inne. Vi försökte kolla som i största allmänhet åt hennes håll när hon satte sig ner vid
sitt bord och omedelbart plockade upp iPhonen med samma konstlade dåliga hållning som innan.
Filmklippet spelades upp på högsta volym. Hon tappade chockat mobilen som nu stönade och
kved ut ord på tyska som ingen förstod. Middagssällskapet bredvid oss fokuserade nu all sin

yrvakna uppmärksamhet på ljudkällan i den rodnande estetens fumlande händer. Hon försökte
sänka ljudet och slängde frustande iPhonen i sin väska innan hon stormade ut så värdigt det nu
var möjligt.

Vi skrattade rått och Ash sträckte fram sin lilla hand för en high five. Ett IMM dök upp.

-Du...

-Jag har den här kroppen tills klockan åtta imorgon och

-Vill du följa med upp till mitt rum här på hotellet?

-Har du ett rum här?

-Jag trodde bara att man kopplade ner sig från kroppen :)

-och sedan kommer en drönare och hämtar den

-Ja, så brukar det vara men

-jag bokade ett rum nu precis faktiskt  ̄\_(ツ)_/ ̄

-Precis efter du sa att du aldrig legat med en robotkropp tidigare ;)

-^-^'

-Jag har alltid velat se hur ett hotellrum ser ut! Också.

-;)

Vi ställde oss upp och han höll i min arm medan vi gick upp mot glashissen. Medan vi oväntat
snabbt och mjukt åkte uppåt i den gamla hissen såg vi ut över Malmö, om det varit klarare väder
hade vi kunnat se ända bort till Köpenhamn.

Hans hand gick från min arm till min rygg och hans smekte mig medan jag såg ut genom
glashissen på alla ljus från bilar, hus och drönare. Jag vände mitt ansikte mot hans och såg in i
hans blå kattögon, givna sug av eyeliner och täta små ögonfransar. Vi vände oss mot varandra och
möttes i en kyss. Jag höll runt hans smala rygg och slickade försiktigt över hans perfekta tandrad
och mjuka läppar som smakade Pina Colada och fruktgodis. Jag drog tillbaks mitt ansikte en liten
bit och tittade på hans ögon när de öppnades igen. Vi log mot varandra och hissen kom fram till
vår våning med ett pling.

Ash ledde mig i handen fram till sitt rum. Det var en svit och framför panoramafönstret stod en
stor dubbelsäng nybäddad med vita lakan. Han ledde mig vidare fram och lade armarna om mig
igen, runt min nacke så att jag tittade ner i hans ansikte. Jag kände att blodet flöt behagligt
långsamt i mina ådror och att mitt skinn pirrade av lust och förväntan.

“Ash, jag undrar en annan sak“, “Ja?" svarade han med en viss ironi, kanske ämnad att dölja oro.
“Var är du för någonstans?", han verkade lättad över frågan. “Jag är i Dubai” “Oj, det var långt
bort” vi var tysta en kort stund. “Ja, men jag är ju här med dig nu. Också.", “Mmm, det är sant.
Det är du också.”

Jag kysste hans heta panna och höll om honom. Vi stod omslingrade och såg ut över städerna vid
Öresund, för nu hade diset lättat i den svala kvällen.

Nästa morgon vaknade jag av alarmet på Lacen. Jag snoozade det direkt, egentligen ville jag
stänga av det helt men tänkte fel. Sedan kollade jag bredvid mig. Där låg Ash. Eller det var inte
han längre, bara hans skal eftersom att klockan var över åtta.

Jag satte mig upp naken i sängen. Det var en grå morgon över sundet och Köpenhamn syntes inte
längre i fjärran. Ash hade lämnat kroppen och med honom allt liv och attraktion. Nu var det bara
en välgjord docka som låg bredvid mig, även om det var tillräckligt med sällskap för vissa
mycket ensamma människor. Min sperma hade torkat in på dockans mage och glittrade i det
bleka ljuset som föll in genom fönstret. Jag skämdes lite och försökte erinra mig senaste gången
jag känt mig så ensam. Men ändå. Jag var faktiskt glad genom det bitterljuva. Jag var riktigt
glad. Det kändes som att jag just fått uppleva någonting som inte alla får göra under sina liv, och
även om det var över var det någonting värdefullt och vackert som jag skulle bära med mig från
och med nu.

Jag klädde på mig min kostym som kändes både pinsam och vacker på samma gång. Jag
bestämde mig för att den var mest vacker. Innan jag gick böjde jag mig över den livlösa dockan
och kysste den kalla pannan som en troende skulle kyssa ett krucifix. Sedan gick jag ut ur
rummet och dörren låste sig bakom mig med ett klick. Jag hade ingen kortnyckel att öppna den
med igen om jag hade velat eller behövt. I korridoren bakom mig närmade sig drönaren med sin
kapsel, där för att föra bort Achmeds nedkopplade kropp för rengöring och kontroll innan nästa
klient kopplade upp sig mot den.