En augustidag vid havet

Parken vid havet genomfors av en stark vind och märkliga stora droppar föll i vindriktningen. Nere vid centrum syntes en regnbåge över en upplyst hussida, varmt gul av augustisolen. Men regnbågen var inte alls någon båge, det var ett stort formlöst moln av färger och bakom det och huset var himlen mörkgrå som en gammal gjutjärnspanna.

”Det är så här folk drunknar” tänkte jag på väg till havet, män som jag, som överskattar sin förmåga och beger sig till havet ensamma. Att jag inte var alkoholpåverkad eller trodde mig om någonting när det kom till min simförmåga var en klen tröst.  

Som tur var träffade jag min vän A vid havet. Han cyklade också, på väg för att möta sina vänner vid brygga nummer fem. Vi hade följe och det var ett stort steg upp från att vara ensam vid havet på en halvstormig dag i Augusti.

Vi satt länge och pratade med hans nya vänner. Jag bjöd på solkräm som skurit sig. Den var från när G gick på dagis men den hade hög solfaktor så den fungerade säkert fortfarande.

A hade köpt ett nytt block i Michigans delstatsfärger, en slags lila. Han skriver också och hans vän M verkade även hon göra det. Jag vet inte om de gör det kreativt, men kanske. I alla fall hade M varit med om en rolig scen som de pratade om att skriva om och göra någonting av.

Det var en man som hade skickat över sin vän med nachos till henne när hon firade sin trettioårsdag på en krog här i Malmö. En kvinna hade precis brutit benet i sina stilettklackar och en annan försökte överrösta den skadades vrål från karaokescenen. M ville inte ta emot nachotallriken och efter ett par försök att truga började hennes vänner att skrika ”Hon vill inte ha dina nachos! Ta bort dem! Stick!”. Det var säkert en absurd och kaotisk scen att uppleva men som berättelse fick den ett tydligt tema som upprepades hos alla tre främlingarna.

Nachosmannen försökte visa att han ville någonting, likaså kvinnan med det brutna benet och kvinnan på scenen. Jag gissar på att de ville skapa en kontakt med någon. Och de ville kanske någonting mer, att någon skulle se dem, bekräfta dem och att någon skulle vilja ha dem.

Att vilja någonting är pinsamt, men att inte vilja någonting är skamligt. Det är att spotta livet i ansiktet och leva som en död.