Dödsbo

Hon sa,

”Jag vill bara ha den där, sen kan ni ta resten”

och de andra syskonen hade låtit henne ta med sig pjäsen ur föräldrarnas dödsbo, kanske lite förvirrade men tacksamma över att inte behöva hamna i konflikt med henne över barndomens övriga artefakter och de föremål med faktiskt penningvärde. Sorg gör ju konstiga saker med folk.

De hade stått för flyttfirman som hjälpte henne upp för fyra smala trappor utan hiss och in i den lilla ettan.

Den stora porslinshunden räckte henne upp till brösten och var rent ut sagt ful. Den såg inte ens ut som en hund, ingen ras hon hade sett i alla fall. Det såg ut som hur en person som hört talas om en hund skulle skulptera den under början av en de keramikkurser ABF och Folkuniversitet anordnar för pensionärer och folk som behöver uttrycka sig kreativt.

Nu stod den där mellan hennes monstreaplantor och blängde på henne.

Varför hade hon velat ha den så mycket just då? Varför hade hon inte tagit soffbordet också? Det hade faktiskt passat i lägenheten och hon behövde ett. Hon var sur på sig själv. Såklart hade hon gjort det för att hon hade så starka minnen av den här hunden från mormor och morfars hus under barndomen. Hon hade varit livrädd för den tills mamma berättade historier om den och hur den skyddade familjen. Modern hade viskat i hennes öra ”Vet du vad han heter?” och på något sätt hade hon kunnat svara på frågan utan att tänka efter

”Korrok” hade hon sagt och mamma hade nickat, allvarlig och med tårar i kråksparkarna runt ögonen.

 

De första veckorna i Oktober. Pandemin härjade ute i världen och det talades om en andra våg. I Sverige höll man sig i någon slags osäker kvasikarantän och folk verkade glömma bort folkhälsomyndigheternas rekommendationer allt mer. Som tur var räckte kyla, mörker och höststormar för att hålla folk inne. Speciellt henne. Hon träffade ingen. Senast hon hade åkt rulltrappa hade en kille som trängde sig förbi stött till henne med axeln. Det hade gått som en elektisk stöt från kontaktytan ner till hennes klitoris och insidan av låren. Hon var helt isolerad och det här var den första mänskliga kontakten på länge. Hon grät när hon kom hem och tittade in i Korroks skelande ögon.

En kväll när hon rökte lite torr cannabis och tittade på HBO på sin laptop hörde hon ett skrap bredvid sig. När hon tittade upp såg hon att Korrok hade flyttat sig närmare. Det låg blomjord från en av monstreakrukorna där statyn hade stått, och bladen rörde sig fortfarande på en av plantorna. Känslan av maktlöshet och skräck steg inom henne som kallt vatten. Hunden hade flyttat på sig av sig själv, eller var det hennes stenade fantasi?

Hon tog ett grepp med armarna runt Korroks tjocka nacke och med desperat styrka släpade hon honom mot ytterdörren. På vägen genom lägenheten förväntade hon sig nästan att han skulle öppna sin glasserade springa till mun och bita henne. Hon fick tårar i ögonen av skräck men fick ut belätet genom ytterdörren och ställde det i trapphuset. Hon låg i lägenheten och slumrade oroligt hela natten tills klockan sju när solen äntligen gick upp.

Korrok stod fortfarande kvar ute i trappen och hon tog in honom i värmen igen. Han verkade lite förnärmad. Hon hämtade en skiva skinka ur kylen och lade den på hans huvud. Han verkade blidkad, för tillfället. Hon tog en bild på belätet med skinkskivan på huvudet och tycket att det såg lustigt ut. Hon lade ut bilden i sina stories på Instagram. Samma eftermiddag fick hon veta att hennes konto var spärrat tills en granskningsprocess var avklarad. Hon skickade bönfallande mail till dem att häva kontolåsningen men fick aldrig annat än automatiserade svar. När den första vågen av förtvivlan lagt sig lät hon saken bero och började läsa mer och se på serier. Hon skulle aldrig någonsin kunna använda Instagram eller Facebook för att lägga upp bilder igen.

 

Hennes syskon ringde då och då för att se hur hon hade det, isolerad i en annan stad utan vänner eller sociala medier. Hon skojade och sa att hon ju hade Korrok. De skrattade inte. Hon kände hur han tittade på henne och hon kände att hon behövde säga hans namn igen. Först vågade hon bara viska det vid slutet av deras telefonsamtal. Sen sa hon det allt oftare när de frågade hur hon mådde och de verkade oroliga på riktigt nu, att döma av vilka följdfrågor hon fick. Fanns det någon hon kunde prata med? Skulle hon vara intresserad av terapi om de styrde upp allt praktiskt? Det kanske skulle vara bra att börja med det igen så att hon fick någon att prata med. Tog hon sin medicin som hon skulle? Hade hon haft några fler krampanfall?

Hon svarade nej på allt och hade börjat säga ”Leve Korrok!” som både hälsnings och avskedsfras. Ibland kände hon att det var nästan omöjligt att inte börja skrika det, och bara de två orden, mitt i samtalen. Hon ville mässa belätets namn.

Hon började göra memes om Korrok och sprida på nätet. Funnyjunk, Flashback forum och ett eget Twitterkonto som hon startat för Korrork. Det fick inte mycket respons.

Korrok hade börjat prata. I alla fall under nätterna, kanske i hennes drömmar. Då pratade belätet till henne och sa vad hon skulle skriva. Det behövdes fler som ville prisa Korrok. Lägenheten var alltid i mörker i hennes drömmar och Korrok var omgiven av ett grönt radioaktivt sken som verkade komma ur statyn och ur ingenstans, ut ur en reva i rymden, som ett dubbelexponerat foto.

Hon grät mer och mer men ibland skrattade hon också. Mycket. Krampaktigt. Det var förlösande men gjorde henne trött. Hon kunde säcka ihop mitt under ett skov av starka känslor och vakna timmar senare.

 

Det var som att hennes sanna jag ständigt sjönk längre och längre under ytan, under det som alla andra såg och på vilken allt verkade normalt och bra. Hon kände att det som hände där uppe inte handlade om henne längre. Kanske var det så här det var att gå genom isen? Hon hade hört folk fallit i vakar säga att de bara hade velat ge upp direkt och dö hellre än att känna av kylan. Men de personerna hade klarat sig på något sätt, de hade antingen kvicknat till eller blivit räddade. Hon tänkte någonstans att hon lika gärna kunde slappna av.

Om hon skulle klara sig såg gjorde hon väl det. Det var inget att bråka om och ännu var inte loppet kört.

 

Korrok ville ha barn med henne. Hon kände sig inte redo men det var svårt att säga nej till honom när han blev arg. Han ville att hon skulle föra vidare någonting och han skuldbelade henne för att hon hade slängt ut honom ur lägenheten den där gången i början av deras förhållande. Vad som helst hade kunnat hända, förstod hon inte det? Men allt skulle bli bra om de bara fick uppfostra ett barn tillsammans.

I December köpte hon ett graviditetstest från apotea.se och den blåa linjen visade sig. Hon kände som den radioaktiv strålning som kom ur keramikpjäsen nu bestod av stolthet, äganderätt och girighet som både värmde och domnade hennes skinn. Hon hade varit inne i lägenheten hela månaden, hennes syskon kom över och bankade på dörren. De var rädda. Julen gör sånt med folk, den visar vad som saknas och är fel.

Hon hade inte lagat någonting till julbordet. Hon levde på gröt och oliver som hon köpte från Mathem.se och pengarna började ta slut. Hon provade nätcasinon efter att Korrok och ändlösa reklamer beordrat och lockat henne att göra det och hon vann nog med pengar för att räcka tills nästa sommar om hon fortsatte leva som nu, om man nu kunde kalla hennes nuvarande existens för ett liv. I reklamerna köpte vinnarna båtar och resor, hon köpte mer oliver och gröt samt lite vitamintabletter.

Korrok låg i sängen nu. Hon slingrade sin magra havande kropp runt honom och de spenderade det mesta av dagarna så. Syskonen ställde ultimatum. Hon måste komma på julafton. Hon gjorde det och det var som att inget av det där hemma fanns när hon var med dem. Det fanns ingenting som oroade henne och hon berättade väldigt rimligt och rörande om hur hon hade känt efter dödsfallen och hur hela situationen med pandemin gjorde att hon kände sig ur balans. En av hennes bröder grät när hon berättade. Sedan berättade hon om barnet och att hon skaffat det genom en fertilitetsklinik i Danmark. Hon sa att hon hade fått ett distansjobb på en designfirma och fick en bra lön.

När julen och nyåret passerat började det nya årets sakta malande uppför och syskonen slutade oroa sig för henne och hon slutade ha lust att skrika Korroks namn över telefon. Det var som att hon blev en annan när de pratade. Korrok var nöjd. Deras värld var säker från intrång igen.

 

Hon födde dottern på midsommarafton. Det var egentligen alldeles för tidigt och barnmorskorna klagade på henne för att hon inte gått på några kontroller men fick ändå erkänna att det var en ovanligt enkel förlossning. En av de smidigaste det nästan öde BB:t i staden hade sett hos en förstföderska. De gratulerade henne till barnet, fastän det syntes att de inte menade det. Det gick att se att den lilla flickan var vanskapt, även om det inte liknade någon missbildning som de sett tidigare, för de hade inte sett Korroks ansikte med de grova utsmetade dragen. Det fanns inte någonting speciellt att sätta fingret på och alla syndrom och kromosomförändringar som de kunde testa för visade negativt. Så hon fick åka hem med sin bebis, som hade sin fars ansikte som bara var fel på något sätt. Folk sade ingenting på grund av taktfullhet och flickan började så småningom förskolan.

Där var hon under dagarna och sedan fick hon komma hem. Hon lekte och pratade med sina kamrater och lärare, hon var tidig med tal och hon var frisk och stark, ovanligt stark. Hon höll sig på alla kurvor och grafer BVC hade att mäta om ett barn var friskt och normalt. Det var inte oroliga för hennes utveckling men det var ändå någonting som inte stämde, någonting som skavde och som höll folk på en armslängds avstånd.

 

En natt när den lilla flickan gått och lagt sig, som alltid på egen hand, satt hon vaken i lägenheten och  fick en plötslig ingivelse. Det var så länge sedan hon tog ett bad. Hon förtjänade att slappna av i ett riktigt varmt, riktigt långt bad. Det kanske till och med skulle skölja henne ren och förlösa henne från allt? Den möjligheten kändes nu lika oemotståndlig som att dra ett stort andetag när man kom upp ur vattnet efter ett djupt dyk.

Hon tände ljus medan en badbomb med vanilj och lavendelsalt löstes upp och skummade i det ångande heta vattnet. I badrumsskåpet fick hon syn på sin gamla karta med tabletter mot sin åkomma. Hon hade inte brytt sig om att förnya receptet eller hämta ut nya doser från apoteket. De som låg där inne kändes som reliker från ett annat liv. De hade passerat sitt bästföredatum och hon behövde dem inte längre. När hon kom ihåg skulle hon lämna in dem var man nu lämnade in gammal medicin. Tänk om den lilla flickan skulle hitta dem och råka äta dem? Hon fantiserade om det medan hon gled ner och lät vattnet som var så varmt att det först kändes iskallt omsluta hennes kropp.

Det var lustigt, hon hade nästan glömt bort sin diagnos.

Förr om åren hade krampanfallen kommit när hon var utmattad och stressad. Det hade släppt på trycket och lämnat henne förvirrad och urlakad, men hon hade kunnat samla sig och gå vidare. Hon såg en bild av Hooverdammen i USA för sitt inre. Varför tänkte hon på den nu?

Först var det en stilla scen och hon tänkte på hur den mäktiga konstruktionen höll tillbaks miljoner liter vatten på andra sidan. Hon föreställde sig hur luckorna öppnades efter ett av höstens regnoväder och det klara kalla vattnet sköt som vitt pulver genom luften och det var då som att alla anfallen kom över henne på en och samma gång.

Hon kunde se hur hennes ungdomsår, några av de viktigaste och mest dyrbara åren i en människas liv, slösats bort i den lilla lägenheten tillsammans med hennes nya lilla familj. Hon kände en panik och en lust att plocka upp keramikhunden och slå ihjäl flickan med den strömma som hett vatten genom kroppen, den krampande kroppen som vägrade röra sig.

Benen var böjda i bågar under henne och armarna var stela längs hennes kropp, som om hon väntat för länge med att röra dem i iskallt vatten och de blivit obrukbara. Hon skakade och frustade i vattnet. Än var hon över ytan men hallucinationerna och en växande flock dansande svarta fläckar höll på att beröva henne medvetandet.

Det sista hon hörde var ljudet av små mjuka fötter och ett ljud av keramik som släpades över kakelgolvet. Det ringde som en gong-gong när lerstatyn föreställande en hund från en annan värld vältrades över badkarskanten och på hennes bröstkorg av de små flickhänderna.

”Mamma bada” sa flickan ”Mamma sova”

 

Vikten på hennes bröstkorg sänkte henne under ytan och lungorna fylldes med vatten. I raseri andades hon in det genom sina sammanbitna tänder, badbomben fick vattnet att bränna ända in i bronkerna. De svarta fläckarna slog ner över henne som en enorm flock råkor och hon föll genom ett allt trängre mörker. Det kändes som att glida ner i en tratt utan öppning i botten, där väggarna kommer allt närmare tills hon pressades fast i mörkret och slutade falla.

 

Döden luktade vanilj och lavendel, den tryckte över hennes bröstkorg så att hon inte kunde andas och den smakade badvatten och blod.

 

”Korrok. Korrok. Korrok!” hördes långt bortifrån genom mörkret.