Sportstugan

Det hade inte varit ett misstag att lämna staden men det hade varit ett att inte tänka efter innan.

Nu var hon tvungen att fixa allting här ute. Själv och utan alla möjligheter som hade funnits innan hon åkte ut. Det här var mitten av skogen, det fanns inget rinnande vatten och ingen el. Vad hade hon tänkte egentligen? Att det skulle bli ett äventyr.

Det hade varit hemskt i början. Hon bara grät och grät. Det kändes som att ha trillat ner i en glaciärspricka där framtidens folk skulle hitta hennes frystorkade gamla mumie. Så skulle det vara för de unga på hemtjänsten som inte ens var födda idag när de fick åka ut hit, om det fortfarande fanns någon hemtjänst när hon var gammal.

Men hon hade ändå inte haft något val. En dag kunde hon inte gå till skolan. Och hon hade verkligen försökt.

Sen hade hon inte kunnat använda mobilen. Det hade varit som att försöka gräva runt i ett kadaver eller plocka upp en uppretad giftorm. Allting i kroppen sa till henne att låta bli och hon hade lytt.

Hennes lägenhet hade varit sparsamt möblerad och såg fin ut på Instagrambilderna. Vitt vitt vitt. Monstreaplantor och inramade tryck och tavlor av svenska feministiska serietecknare hon följde på Instagram. Det var mycket luft men ändå kändes det som att hon kvävdes i lägenheten.

En väska med kläder. Ett block. Ett par böcker som hon inte läst. En espressobryggare och lite burkmat och makaroner. Och en massa onödigt skit. Hon tog det hon kunde få med på den gula pirran och hade inte ens låst ytterdörren ordentligt när hon gick.

Morfar hade byggt sportstugan själv. Den skulle väl säljas någon gång men som det var nu stod den bara och förföll. Ingen annan i släkten orkade ta tag i det.

Om den kom upp till försäljning skulle hemnetknarkarna dyka upp i drivor, priset skulle säkert bli ganska bra trots det avlägsna läget och bristen på komfort. Nu var den hennes hem, det var den enda platsen på jorden hon kände att hon skulle kunna sova på.

Hon lade sig i bottenslafen på våningssängen hon sov i som barn. Det var väl tänkt att det skulle finnas plats för en vän eller ett syskon också, men det kom aldrig något av dem. Hon låg där och läste Knasen tills det blev mörkt. Hon hittade ett stearinljus och somnade under en av sina jackor. Pirran stod i hallen. Hon hade inte packat upp.

Den första tiden drog hon mest omkring i naturen runt stugan och samlade pinnar som kunde användas som bränsle till kaminen. Hon släpade en stock till stugan och hittade en rostig gammal yxa. Många gånger under arbetet tänkte hon att ”nu hugger jag mig i benet och så är det tillbaks till stan igen” men tanken på stan kändes som  en kardborre som smekte över en slemhinna, det var frånstötande och retade hennes nerver så att det kliade under köttet. Det gick bara inte. Så hon högg veden försiktigt på huggkubben.

Hon stannade i sportstugan längre än vad hon hade kunnat fantisera om. Hon skulle stanna vad som än hände och den tanken fyllde henne med ett lugn.

Den var det enda stället som hon inte kändes sig överrumplad och äcklad på. Långt från casinoreklam och bostadsrätter. Långt från tråkigt hasch och dyr öl. Långt från über och foodora. 

Långt ut åt helvete. Ut till sportstugan. Ut ur sitt eget liv. En gök gol i majnatten och livet gick vidare för de levande.

Stensläpparfågnarna

Som varje år cirklar de över stugan och väntar på att vi ska råka falla i tystnad eller göra ett för högt ljud. Det är deras signal att släppa sina stenbumlingar som skär genom takplåten som skivor av mager ost.

Far och mor drillar oss hela vintern. ”När Stensläpparfåglarna kommer barn, då vet ni vad som gäller!” det var som att vi var fåglarnas speldosa och levde bara för att det roade dem.

I städerna har de speciella torn där skyttar sitter redo med pilar doppade i stadens latriner, för folket där hatade fåglarna med samma klart brinnande låga som vi. Det är inte rättvist att behöva leva under deras vingar, kräsna smak och hotande stenar.

”Mina barn, jag önskar att saker vore annorlunda, men om vi flyttar då får fåglarna verkligen som de vill!” far trodde att fåglarna gjorde så här för att driva oss katter in i städerna och bort från naturen. De kanske gladde dem att se oss göra som de ville och sova oroligt under hela den härliga sommaren för att vi tog hönornas ägg och jagade tjäder, ja vem vet vad de tänkte egentligen? Men det var i alla fall som att vi hade ett kontrakt; så länge vi skötte vår del skötte de sin.  

Timmen är sen, en bris tar med sig sommarens dofter från skogen, koda och blommande buskar. På den följer ljudet av stora rytmiska vingslag när de cirklar över vår stuga. Runt runt och runt, med sina stenbumlingar hängande i klorna över oss.

Far och mor sover oroligt, jag sitter och sjunger för mig själv och slamrar med några kastruller och en träslev vid diskbaljan. Inte för högt och inte för lågt. Snart är min vakt över och jag ska få gå och lägga mig, Teodor tar över och får hundvakten innan gryningen. Det är den värsta tiden och jag avundas honom inte när jag väcker honom och han tar över vid diskbaljan.

Hans sång är glädjelös och avstannar, hans bankande oregelbundet och följer en sömngångares stapplande steg. Jag tänker att han inte kommer klara det, men det är varmt under täcket och jag drömmer snart om skuggor som spelar över huset och stora hotande ägg.

Vi vaknar allihopa av en smäll och sedan en till. Luften är full av sågspån och far ryter till oss att ta småungarna och fly stugan. Mor och de små gråter, far skriker och Teodor är helt vit. Han somnade under sin vakt! Far skriker åt fåglarna, mor åt Teodor.

Fåglarna ignorerar far. De släpper alla stenar de har och flyger efter nya. Vi flyr med våra sängkläder och filtar och lägger oss i det daggvåta skogsbrynet. Teodor gråter medan fåglarna förstör stugan framför oss och han svär att bli en av skyttarna i stadens torn.

Dödsbo

Hon sa,

”Jag vill bara ha den där, sen kan ni ta resten”

och de andra syskonen hade låtit henne ta med sig pjäsen ur föräldrarnas dödsbo, kanske lite förvirrade men tacksamma över att inte behöva hamna i konflikt med henne över barndomens övriga artefakter och de föremål med faktiskt penningvärde. Sorg gör ju konstiga saker med folk.

De hade stått för flyttfirman som hjälpte henne upp för fyra smala trappor utan hiss och in i den lilla ettan.

Den stora porslinshunden räckte henne upp till brösten och var rent ut sagt ful. Den såg inte ens ut som en hund, ingen ras hon hade sett i alla fall. Det såg ut som hur en person som hört talas om en hund skulle skulptera den under början av en de keramikkurser ABF och Folkuniversitet anordnar för pensionärer och folk som behöver uttrycka sig kreativt.

Nu stod den där mellan hennes monstreaplantor och blängde på henne.

Varför hade hon velat ha den så mycket just då? Varför hade hon inte tagit soffbordet också? Det hade faktiskt passat i lägenheten och hon behövde ett. Hon var sur på sig själv. Såklart hade hon gjort det för att hon hade så starka minnen av den här hunden från mormor och morfars hus under barndomen. Hon hade varit livrädd för den tills mamma berättade historier om den och hur den skyddade familjen. Modern hade viskat i hennes öra ”Vet du vad han heter?” och på något sätt hade hon kunnat svara på frågan utan att tänka efter

”Korrok” hade hon sagt och mamma hade nickat, allvarlig och med tårar i kråksparkarna runt ögonen.

 

De första veckorna i Oktober. Pandemin härjade ute i världen och det talades om en andra våg. I Sverige höll man sig i någon slags osäker kvasikarantän och folk verkade glömma bort folkhälsomyndigheternas rekommendationer allt mer. Som tur var räckte kyla, mörker och höststormar för att hålla folk inne. Speciellt henne. Hon träffade ingen. Senast hon hade åkt rulltrappa hade en kille som trängde sig förbi stött till henne med axeln. Det hade gått som en elektisk stöt från kontaktytan ner till hennes klitoris och insidan av låren. Hon var helt isolerad och det här var den första mänskliga kontakten på länge. Hon grät när hon kom hem och tittade in i Korroks skelande ögon.

En kväll när hon rökte lite torr cannabis och tittade på HBO på sin laptop hörde hon ett skrap bredvid sig. När hon tittade upp såg hon att Korrok hade flyttat sig närmare. Det låg blomjord från en av monstreakrukorna där statyn hade stått, och bladen rörde sig fortfarande på en av plantorna. Känslan av maktlöshet och skräck steg inom henne som kallt vatten. Hunden hade flyttat på sig av sig själv, eller var det hennes stenade fantasi?

Hon tog ett grepp med armarna runt Korroks tjocka nacke och med desperat styrka släpade hon honom mot ytterdörren. På vägen genom lägenheten förväntade hon sig nästan att han skulle öppna sin glasserade springa till mun och bita henne. Hon fick tårar i ögonen av skräck men fick ut belätet genom ytterdörren och ställde det i trapphuset. Hon låg i lägenheten och slumrade oroligt hela natten tills klockan sju när solen äntligen gick upp.

Korrok stod fortfarande kvar ute i trappen och hon tog in honom i värmen igen. Han verkade lite förnärmad. Hon hämtade en skiva skinka ur kylen och lade den på hans huvud. Han verkade blidkad, för tillfället. Hon tog en bild på belätet med skinkskivan på huvudet och tycket att det såg lustigt ut. Hon lade ut bilden i sina stories på Instagram. Samma eftermiddag fick hon veta att hennes konto var spärrat tills en granskningsprocess var avklarad. Hon skickade bönfallande mail till dem att häva kontolåsningen men fick aldrig annat än automatiserade svar. När den första vågen av förtvivlan lagt sig lät hon saken bero och började läsa mer och se på serier. Hon skulle aldrig någonsin kunna använda Instagram eller Facebook för att lägga upp bilder igen.

 

Hennes syskon ringde då och då för att se hur hon hade det, isolerad i en annan stad utan vänner eller sociala medier. Hon skojade och sa att hon ju hade Korrok. De skrattade inte. Hon kände hur han tittade på henne och hon kände att hon behövde säga hans namn igen. Först vågade hon bara viska det vid slutet av deras telefonsamtal. Sen sa hon det allt oftare när de frågade hur hon mådde och de verkade oroliga på riktigt nu, att döma av vilka följdfrågor hon fick. Fanns det någon hon kunde prata med? Skulle hon vara intresserad av terapi om de styrde upp allt praktiskt? Det kanske skulle vara bra att börja med det igen så att hon fick någon att prata med. Tog hon sin medicin som hon skulle? Hade hon haft några fler krampanfall?

Hon svarade nej på allt och hade börjat säga ”Leve Korrok!” som både hälsnings och avskedsfras. Ibland kände hon att det var nästan omöjligt att inte börja skrika det, och bara de två orden, mitt i samtalen. Hon ville mässa belätets namn.

Hon började göra memes om Korrok och sprida på nätet. Funnyjunk, Flashback forum och ett eget Twitterkonto som hon startat för Korrork. Det fick inte mycket respons.

Korrok hade börjat prata. I alla fall under nätterna, kanske i hennes drömmar. Då pratade belätet till henne och sa vad hon skulle skriva. Det behövdes fler som ville prisa Korrok. Lägenheten var alltid i mörker i hennes drömmar och Korrok var omgiven av ett grönt radioaktivt sken som verkade komma ur statyn och ur ingenstans, ut ur en reva i rymden, som ett dubbelexponerat foto.

Hon grät mer och mer men ibland skrattade hon också. Mycket. Krampaktigt. Det var förlösande men gjorde henne trött. Hon kunde säcka ihop mitt under ett skov av starka känslor och vakna timmar senare.

 

Det var som att hennes sanna jag ständigt sjönk längre och längre under ytan, under det som alla andra såg och på vilken allt verkade normalt och bra. Hon kände att det som hände där uppe inte handlade om henne längre. Kanske var det så här det var att gå genom isen? Hon hade hört folk fallit i vakar säga att de bara hade velat ge upp direkt och dö hellre än att känna av kylan. Men de personerna hade klarat sig på något sätt, de hade antingen kvicknat till eller blivit räddade. Hon tänkte någonstans att hon lika gärna kunde slappna av.

Om hon skulle klara sig såg gjorde hon väl det. Det var inget att bråka om och ännu var inte loppet kört.

 

Korrok ville ha barn med henne. Hon kände sig inte redo men det var svårt att säga nej till honom när han blev arg. Han ville att hon skulle föra vidare någonting och han skuldbelade henne för att hon hade slängt ut honom ur lägenheten den där gången i början av deras förhållande. Vad som helst hade kunnat hända, förstod hon inte det? Men allt skulle bli bra om de bara fick uppfostra ett barn tillsammans.

I December köpte hon ett graviditetstest från apotea.se och den blåa linjen visade sig. Hon kände som den radioaktiv strålning som kom ur keramikpjäsen nu bestod av stolthet, äganderätt och girighet som både värmde och domnade hennes skinn. Hon hade varit inne i lägenheten hela månaden, hennes syskon kom över och bankade på dörren. De var rädda. Julen gör sånt med folk, den visar vad som saknas och är fel.

Hon hade inte lagat någonting till julbordet. Hon levde på gröt och oliver som hon köpte från Mathem.se och pengarna började ta slut. Hon provade nätcasinon efter att Korrok och ändlösa reklamer beordrat och lockat henne att göra det och hon vann nog med pengar för att räcka tills nästa sommar om hon fortsatte leva som nu, om man nu kunde kalla hennes nuvarande existens för ett liv. I reklamerna köpte vinnarna båtar och resor, hon köpte mer oliver och gröt samt lite vitamintabletter.

Korrok låg i sängen nu. Hon slingrade sin magra havande kropp runt honom och de spenderade det mesta av dagarna så. Syskonen ställde ultimatum. Hon måste komma på julafton. Hon gjorde det och det var som att inget av det där hemma fanns när hon var med dem. Det fanns ingenting som oroade henne och hon berättade väldigt rimligt och rörande om hur hon hade känt efter dödsfallen och hur hela situationen med pandemin gjorde att hon kände sig ur balans. En av hennes bröder grät när hon berättade. Sedan berättade hon om barnet och att hon skaffat det genom en fertilitetsklinik i Danmark. Hon sa att hon hade fått ett distansjobb på en designfirma och fick en bra lön.

När julen och nyåret passerat började det nya årets sakta malande uppför och syskonen slutade oroa sig för henne och hon slutade ha lust att skrika Korroks namn över telefon. Det var som att hon blev en annan när de pratade. Korrok var nöjd. Deras värld var säker från intrång igen.

 

Hon födde dottern på midsommarafton. Det var egentligen alldeles för tidigt och barnmorskorna klagade på henne för att hon inte gått på några kontroller men fick ändå erkänna att det var en ovanligt enkel förlossning. En av de smidigaste det nästan öde BB:t i staden hade sett hos en förstföderska. De gratulerade henne till barnet, fastän det syntes att de inte menade det. Det gick att se att den lilla flickan var vanskapt, även om det inte liknade någon missbildning som de sett tidigare, för de hade inte sett Korroks ansikte med de grova utsmetade dragen. Det fanns inte någonting speciellt att sätta fingret på och alla syndrom och kromosomförändringar som de kunde testa för visade negativt. Så hon fick åka hem med sin bebis, som hade sin fars ansikte som bara var fel på något sätt. Folk sade ingenting på grund av taktfullhet och flickan började så småningom förskolan.

Där var hon under dagarna och sedan fick hon komma hem. Hon lekte och pratade med sina kamrater och lärare, hon var tidig med tal och hon var frisk och stark, ovanligt stark. Hon höll sig på alla kurvor och grafer BVC hade att mäta om ett barn var friskt och normalt. Det var inte oroliga för hennes utveckling men det var ändå någonting som inte stämde, någonting som skavde och som höll folk på en armslängds avstånd.

 

En natt när den lilla flickan gått och lagt sig, som alltid på egen hand, satt hon vaken i lägenheten och  fick en plötslig ingivelse. Det var så länge sedan hon tog ett bad. Hon förtjänade att slappna av i ett riktigt varmt, riktigt långt bad. Det kanske till och med skulle skölja henne ren och förlösa henne från allt? Den möjligheten kändes nu lika oemotståndlig som att dra ett stort andetag när man kom upp ur vattnet efter ett djupt dyk.

Hon tände ljus medan en badbomb med vanilj och lavendelsalt löstes upp och skummade i det ångande heta vattnet. I badrumsskåpet fick hon syn på sin gamla karta med tabletter mot sin åkomma. Hon hade inte brytt sig om att förnya receptet eller hämta ut nya doser från apoteket. De som låg där inne kändes som reliker från ett annat liv. De hade passerat sitt bästföredatum och hon behövde dem inte längre. När hon kom ihåg skulle hon lämna in dem var man nu lämnade in gammal medicin. Tänk om den lilla flickan skulle hitta dem och råka äta dem? Hon fantiserade om det medan hon gled ner och lät vattnet som var så varmt att det först kändes iskallt omsluta hennes kropp.

Det var lustigt, hon hade nästan glömt bort sin diagnos.

Förr om åren hade krampanfallen kommit när hon var utmattad och stressad. Det hade släppt på trycket och lämnat henne förvirrad och urlakad, men hon hade kunnat samla sig och gå vidare. Hon såg en bild av Hooverdammen i USA för sitt inre. Varför tänkte hon på den nu?

Först var det en stilla scen och hon tänkte på hur den mäktiga konstruktionen höll tillbaks miljoner liter vatten på andra sidan. Hon föreställde sig hur luckorna öppnades efter ett av höstens regnoväder och det klara kalla vattnet sköt som vitt pulver genom luften och det var då som att alla anfallen kom över henne på en och samma gång.

Hon kunde se hur hennes ungdomsår, några av de viktigaste och mest dyrbara åren i en människas liv, slösats bort i den lilla lägenheten tillsammans med hennes nya lilla familj. Hon kände en panik och en lust att plocka upp keramikhunden och slå ihjäl flickan med den strömma som hett vatten genom kroppen, den krampande kroppen som vägrade röra sig.

Benen var böjda i bågar under henne och armarna var stela längs hennes kropp, som om hon väntat för länge med att röra dem i iskallt vatten och de blivit obrukbara. Hon skakade och frustade i vattnet. Än var hon över ytan men hallucinationerna och en växande flock dansande svarta fläckar höll på att beröva henne medvetandet.

Det sista hon hörde var ljudet av små mjuka fötter och ett ljud av keramik som släpades över kakelgolvet. Det ringde som en gong-gong när lerstatyn föreställande en hund från en annan värld vältrades över badkarskanten och på hennes bröstkorg av de små flickhänderna.

”Mamma bada” sa flickan ”Mamma sova”

 

Vikten på hennes bröstkorg sänkte henne under ytan och lungorna fylldes med vatten. I raseri andades hon in det genom sina sammanbitna tänder, badbomben fick vattnet att bränna ända in i bronkerna. De svarta fläckarna slog ner över henne som en enorm flock råkor och hon föll genom ett allt trängre mörker. Det kändes som att glida ner i en tratt utan öppning i botten, där väggarna kommer allt närmare tills hon pressades fast i mörkret och slutade falla.

 

Döden luktade vanilj och lavendel, den tryckte över hennes bröstkorg så att hon inte kunde andas och den smakade badvatten och blod.

 

”Korrok. Korrok. Korrok!” hördes långt bortifrån genom mörkret.

Manooernas Resa

När jag fick sparken så var båten det enda fogden inte tog. Jag funderade på att sälja den för att få pengar men som tur var behöll jag den och den har blivit mitt levebröd sedan dess.

Jag åker mellan fastlandet och de små öarna, och över sundet ibland. Det är ingen stor båt jag har, det är inget fartyg eller så. Men det går att få ombord ett mindre sällskap och det behövs bara en extra besättningsmedlem om det skulle vara ett utmanande jobb eller en osäker resa att åka ensam på.

Jag brukar då ofta ta med mig min vän Charlie. Han är också arbetslös men studerar på universitet. När han inte har föreläsningar eller är upptagen med att skriva sina uppsatser brukar han tjäna lite pengar genom att hjälpa mig. Resan som vi tog den där höstdagen skulle dock visa sig vara mycket tuffare än vad vi hade betalt för. Med en sån last skulle vi ha haft det dubbla bara i risktillägg.

VI träffade beställaren i ett hyrt förvaringsutrymme, ett sånt som folk tippar in sina ägodelar i när de flyttar till mindre lägenheter eller för att förvara barnens grejer när de flyttar utomlands efter skolan. Det var inte stort med andra ord och där inne luktade det instängt och levande. Det luktade fuktiga sågspån, hö och svagt av ammoniak.

”Här har vi lasten” sa kvinnan, en kort och snaggad typ med snirkliga mönster tatuerade över de stabbiga armarna ”De kommer plockas upp i hamnen på andra sidan, så ni behöver inte lasta av allt själva och jag hjälper er lasta på.”

Vi hade inte diskuterat lasten utöver att hon lovat att det inte var någonting olagligt. Jag började tveka på om ens det var sant. Det var levande djur, många, och de skulle mot ett okänt öde i vårt hemland på andra sidan sundet.

”Det här var inte vad vi kom överens om. Jag har inte tackat ja till det här.”

Hon nonchalerade mig och tog ner en bur och ställde den utanför dörren. ”Du vill alltså ha mer pengar? Är det där skon klämmer? Som jag sa så är det en helt laglig last och jag vet inte varför du skulle vilja börja krångla nu.”

”Det vill jag inte. Jag vill bara inte begå något brott. Jag vet inte ens vad det där är för djur. Har du sett såna där djur förut Charlie?”

Charlie skakade på huvudet.

”De här, de här är inga djur vilka som helst.” började hon ”Det här är Manooer.”

”Vi har ändå inte sett dem förr. Var kommer de ifrån?”

Hon tog en till låda och ställde den bredvid den andra. När hon flyttade ut burarna tog hon av filtarna som täckt över dem, så att varelserna kunde se ut, och vi kunde se dem. De verkade uppspelta av alla intryck och glada över att se varandra, även om de var åtskilda av galler.

”Inoonien. De här är födda där och ska till en uppköpare i era hemtrakter.” hon tittade på varelserna som språkades med varandra genom gallren ”De är nästan lika smarta som oss men lever liksom i sin egen värld. De märker nog inte ens att vi är här om vi inte gör dem någonting.” Hon lät orden hänga som en bila över djuren innan hon fortsatte ”vilket vi såklart inte kommer göra, de är fredliga varelser och skulle inte göra en fluga förnär. Maken till beskedliga typer får ni leta efter i opiumhålorna.” Det märkets att hon hade någonting emot djuren, men det var oklart vad. De såg verkligen inte speciellt farliga ut.

Hon tittade mot resten av burarna som skulle lastas på. ”Vi gör såhär: om, och jag säger om, det skulle vara några problem på vägen över så betalar jag er dubbelt nästa gång. Jag får in leveranser regelbundet och jag är övertygad om att ni inte kommer ångra er om ni väl ger er in i Manoo-branschen. Det är mindre besvärligt än fulla fisketurister och mer lagligt än att smuggla kaffe.” Hon blinkade mot oss och jag började kallsvettas lite grann i det varma förrådet.

Just kaffe var någonting som jag faktiskt fraktade regelbundet utan tullens vetskap eller orimliga avgifter. Det verkade som att hon hade hört sig för. Även strulet med de berusade fiskeentusiasterna var någonting som jag upplevt fler gånger än vad jag velat.

Jag sneglade på Charlie. Han ryckte på axlarna i sin säckiga kostym och lämnade med den gesten beslutet till mig.

”Vi tar jobbet. Är det någonting mer som vi behöver veta innan vi far?”

”Se dem inte i ögonen. Om ni bara håll burarna täckta så kommer ni klara er fint.”

”Vad händer om man ser dem i ögonen? Blir de arga?” frågade Charlie.

”Nejdå, men gör det inte ändå. Och om ni skulle göra det ändå, sluta med det, och här...” hon gav mig en liten spegel. ”Om ni tittar på dem så kommer ni att gå in i en slags trans, eller, det finns en chans att ni gör det i alla fall. För att bryta transen är det bara att kolla in i spegeln så kommer allt bli som vanligt igen på nolltid.”

Charlie och jag tittade återigen på varandra. Jag stoppade spegeln i bröstfickan, mycket motvillig till tanken att behöva använda den på en bergtagen Charlie ombord på en krängande båt i hög sjö. Då svaga kalla vindpustar slog emot oss med dofter från inåt land såg det ut som att den sista delen av mina farhågor skulle besannas om vi inte gav oss av snart. Mörka moln drog förbi över oss, åska mullrade svagt och blixtar slog ner i havet långt borta vid horisonten. Det var hög tid att bege oss om vi skulle ta jobbet.

***

”Har du spegeln?” frågade Charlie medan vi lastade de sista burarna under däck. Jag kände efter en gång till på bröstfickan. Den låg kvar. Jag klappade på den i en rörelse som jag hoppades, men visste inte var, betryggande. ”Hur länge kommer det ta att segla hem?” frågade han, fortfarande inte helt avslappnad vid tanken på att segla över sundet i storm och med lastrummet fullt av hypnotiska sengångare. ”Under två timmar, annars får vi segla in vid en av öarna, det kommer vara för farligt att ta sig in i hemmahamnen om det blir riktig storm.”

Vågorna ute på havet hade blivit högre när vi körde för motor ut ur hamnen och vår uppdragsgiverska stod på kajen och rökte. Hon höjde inte handen till avsked utan nickade bara kort när vi tuffade ut, slängde sin cigarett och gick för att ringa köparen och berätta att sändningen var på väg.

Om vi kunde hålla tiden skulle vi klara oss hem innan det blåste upp på allvar, men det skulle verkligen vara på håret.

”Hur vill du göra Charlie? Ska vi stanna på en av öarna i alla fall och säga att vi blev fångade i stormen?” sa jag när vi stod tillsammans i den överbyggda styrhytten. Vatten slog upp från sidorna och över fören, inte högt men tillräckligt för att göra det lilla däcket halt och förrädiskt och nästan tillräckligt för att nå upp till kanten på den lilla luckan som ledde under däck och ner till vår last.

”Jag har en tenta jag behöver plugga till, men om du tror att det är säkrast så gör vi det. Det är ju din båt. Du är kaptenen.”

Jag tittade på Charlie igen och sedan till en av de små öarna på vägen där jag visste att det fanns en liten hamn och ett par hus och jag lade om kursen för att ta oss dit.

Vi kom in i hamnen och jag förtöjde med Charlies hjälp. Det fanns en liten låda att lägga en hamnavgift i och när jag såg ut över det skummande havet betalade jag den med tacksamhet i hjärtat. Det låg ett par hus på ön men deras invånare hade redan bommat för dörrarna och satt stormluckorna för fönstren. Utom dem fanns det inte mycket på ön, den bredde ut sig platt som en pannkaka i havet och söderut verkade det vara någon slags fågelkoloni på ett par kobbar.

Jag gick tillbaks in till båten och ställde mig bredvid Charlie. ”Det var en himla tur att vi inte bestämde oss för att chansa, där ute hade det kunnat gå hur som helst” Båten krängde under oss och jag tänkte på djuren där nere.

Vi mådde pyton i hytten. Solen gick ner och vi slog på den lilla elektriska lampan över kontrollpanelen. Det var ganska stökigt här inne och inte mycket plats för två vuxna karlar. Vi tittade längtansfullt mot huset, men ingen av oss ville gå dit och störa öborna om vi inte var absolut tvungna.

***

Charlie suckade. Vi gjorde varsin kopp kaffe. Jag frågade om hans kurs. Han berättade lite, men utan mycket glädje eller engagemang. Jag frågade hur det var med hans flickvän. Det var väl bra, hon skulle resa upp till sina föräldrar. Hans ex hade hört av sig men han hade inte svarat. Det kändes olustigt. ”Blocka henne” sa jag djärvt samtidigt som vi träffades i sidan av en stor svallvåg som pressade oss mot fendrarna och kajen. Vi hade låtit förtöjningen vara för lös och slog in i kajen med full kraft. Mitt kaffe stänkte ur koppen, som tur var hade det kallnat. Charlie ramlade bakåt och fick klamra sig fast i handtaget över dörren för att inte trilla omkull, vatten slog in i styrhytten genom den dörrlösa dörröppningen. Vi blev genomblöta och svor.

”Jäklar, hur gick det Charlie?” han var gjorde tummen upp till svar med kaffe droppande från kavajen ”Vi måste se till att lasten hade klarat sig, va?” svarade han mig. Men vi ville inte. Inte alls. Alla de där märkliga varelserna med sina spegelskimrande ögon i lastrummet hade såklart kastats omkring därnere. Någon av dem kanske var skadad? Vi var tvungna att se till dem.

Charlie anmälde sig storhjärtat som frivillig ”Det är ju ändå du som seglar och står för skeppet, något ska jag väl bidra med för att göra skäl för lönen” jag försökte vifta bort hans ord men inte för energiskt eftersom att jag verkligen ville att han skulle gå. Jag var rädd för de där djuren och deras förmågor.

Han gick. Jag stannade och huttrade. Det dröjde innan han kom tillbaks.

”Du. De där djuren är inte så farliga ändå.” han såg annorlunda ut på något sätt, som att ansiktet slappnat av och musklerna runnit ner i hakan på honom. Han såg fräsch och frisk ut. Han såg stenad ut men utan de röda ögonen. Charlies ögon var vita med blå skuggor i vitan, som på helt nyfödda spädbarn de där första veckorna. Jag såg mig själv i en av rutorna, upplyst av lampan i hytten. Jag såg hemsk ut, det kunde jag avgöra trots den barmhärtigt otydliga reflektionen.

”Alltså, jag tror att en av dem såg mig i ögonen och det var inte alls som jag hade trott. Det var upplyftande och kändes... meningsfull.” fortsatte han med ett saligt litet leende. Jag fumlade efter spegeln och höll upp den. ”Kolla på spegeln Charlie, kolla på den!” Han verkade road av min upprördhet och mitt insisterande på att han skulle titta in i spegeln men han lydde, sömngångaraktigt långsamt och överdrivet noggrann.

När han såg sig själv i spegeln var det först som att en elektrisk chock gick genom honom. Han rysste till och det var som att se ett soligt fält när solen går i moln, fräschheten liksom rann av hans ansikte som blev gråaktigt och han såg sjösjuk ut. Han brukade aldrig bli sjösjuk längre.

”Usch! Vad hände?!”

”Du kollade en Manoo rätt i ögonen kompis, men det är OK. Du är dig själv nu. Jag visade dig spegeln.”

”Varför gjorde du det? Jag mår fruktansvärt. Vad gjorde jag medan jag var påverkad?”

Jag tänkte efter innan jag svarade. ”Ingenting. Du bara kom in och sa vad som hade hänt. Jag visade dig spegeln och här är vi nu.” Jag lade till för att byta ämne ”Hur var det med dem, någon som var skadad? Någon rymling?”

Han ruskade på huvudet ”Jag vet inte. Allt bara snurrade till och jag hann inte se. Förlåt.”

Jag begav mig till lastrummet på direkten medan Charlie fick vila upp sig i hytten.

Där nere var så gott som alla Manooerna fria. De hade släppt ut varandra, eller om de fått den arme Charlie att hjälpa dem. Det senare verkade tyvärr mest troligt eftersom att deras koordination verkade otillräcklig för att klara jobbet. Jag ropade åt honom att inte komma ner.

***

Jag gick runt i röran med blicken i golvet. Jag grabbade tag i en hårig kropp, formad som ett franskbröd med långa slanglikna lemmar och ett litet huvud utan nacke. De var inga vackra djur direkt, men rätt söta. Jag kunde förstå varför någon skulle vilja ha dem som husdjur, även utan det narkotiska effekten deras blick verkade ha.

Med Manooen i ett stadigt nackskinnsgrepp gick jag mot en av de öppna burarna för att sätta in den igen. En sladdrig arm råkade dock komma åt min bröstficka och spegeln trillade ut. Jag höll andan medan den förr. Om den gick i kras skulle vi vara illa ute. Det jag borde ha oroat mig för var det som istället hände.

En hårig hand med fyra fingrar och en primattumme greppade spegeln i luften. Det hade skett av tur mer än skicklighet, handen hade greppat tomt i luften, spegeln hade trillat av en olyckshändelse. Det fanns ingen avsikt eller vett i det som skedde. Eller i det som följde.

Manooen med spegeln höjde ett skrän ur sin lilla mun. Den hade titta rakt in i spegeln. Dess ögon reflekterades tillbaka mot den själv, sedan in i spegeln, sedan tillbaks igen – i det oändliga. Jag kom ur mitt paralyserade tillstånd och grep spegeln men det var för sent.

Manooen som hållit spegeln höll nu sitt huvud mellan sina små primathänder och skrek. Skrek av vånda, skrek av extas, skrek av stegrande onaturlig glädje. Det var ett ordlöst och tygellöst ljud. Det var medryckande. Då vände den sig mot mig och såg mig djupt in i ögonen.

Världen runtomkring löstes upp. Sakta som honung i tevatten. Det sorgliga lastrummet och de omkullrivna burarna var inte alls mitt problem längre. Ljuset som spelade över scenen var inte alls en steril LED-lampa. Det var solen på en augustiförmiddag. Det var ett gult snällt sken som spelade och lekte över oss, det gick att känna hur varmt och mjukt det var när det rann över våra kroppar och ner för väggarna.

De andra Manooerna såg vad som hade hänt och de började lojt skicka spegeln mellan sig, med samma resultat. Men de var inte längre mitt problem, ansvar eller last. De var mina vänner och de enda som kunde känna så här och få mig att känna så här. Vi förstod varandra. Men plötsligt blev jag ledsen. Jag tänkte på Charlie som satt i styrhytten ensam, övergiven, kall och utanför. Han var också min vän, kanske min bästa vän. Min bästa vän som inte var en Manoo.

”Vi måste göra någonting mina vänner” sa jag och blev förvånad när den första Manoon som hållit spegeln svarade mig med en djup len stämma ”Allt ska bli bra ska du få se”.

Charlie satt fortfarande i ett bedrövligt skick inne i styrhytten, halvt lutad mot väggen och halvt nedhasad mot det kalla blöta golvet. Vi tumlade in innan han hade en chans att täcka över ögonen.

”Charlie! Det är underbart!” Hur kunde vi inte ha blivit en del av Manoobranschen tidigare? Vi skulle tjäna alla pengar som fanns att tjäna. Men vad spelade pengar ens för roll längre? Manooerna var ju allt som behövdes för att kasta världens problem åt sidan. Det här var den verkliga lyckan som vi hade letat efter hela våra liv. Åt helvete med universitetsstudierna ville jag skrika, vi har på något sätt lyckats ta oss i mål, vi har vunnit livet. Vi är äntligen här vid målet!

Båten sjöd av hallucinationer och ren outspädd glädje.

***

Vi bestämde oss för att det inte bara var Charlie vi skulle hjälpa. Öborna satt ju där uppe i sina stugor och kurade. Det kanske aldrig skulle komma en sån här chans igen för dem. Vi måste agera nu. Dessutom visste vi att båten var obekväm jämfört med hur det skulle vara i en av deras stugor. Rena paradiset skulle det vara där. Och kanske hade de också goda saker att äta. Snacksen som vi tagit med oss på resan var slut, det fanns ju så många Manooer att bjuda.

Vi begav oss upp mot den närmaste och sorgligaste stugan i procession. Regnet piskade, blåsten hotade att slita taket av stugan och slå vår båt till kaffeved och här kom vi med glädjens bud.

Jag knackade på men det var ingen som öppnade. En röst sa istället ”Hur står det till? Är ni skadade?” och jag kunde inte få fram orden för att svara ens, så glad var jag över att höra denna medmänniskas röst.

”God afton!” fick jag fram liksom stötvis och ovant ”Min kära vän, har ni en kort stund att prata om Manoo, vår frälsare?”. En paus följde och sen ”Vi ska inte ha någonting, vi är rättrogna Ongarker här. Det där får ni kränga på fastlandet” jag tittade ner mot en av Manooerna som såg tillbaks med en blick som sa allt. Så rättskaffens, så generös, så modig den var! Vi blinkade till varandra i samförstånd.

Charlie och jag kurade under den lilla biten utstickande tak som fanns på husets baksida medan Manooerna klättrade med hjälp av sina långa armar som en levande kedja upp på taket. Snart var de alla uppe och vi backade ut i regnet för att se hur de en efter en hoppade ner i stugans skorsten. Visserligen rök det ur den som från en ordentlig eld därinne men det verkade inte bekomma dem det minsta, de bara hoppade ner och försvann.

När den sista var försvunnen började oron göra sig påmind på samma obönhörliga vis som en skarp nagel skrapar genom ett marsipanark. Kunde de ha hamnat i eld? Kunde de ha hamnat i en gryta kokande vatten? Kunde de ha försvunnit ur våra liv för att aldrig återvända? Kanske skulle det inte komma några fler Manooer och världen skulle bli till ett grått ödeland där vi drog oss fram utan mål och mening. Charlie började gråta av leda när han tänkte på alla föreläsningar han hade kvar framför sig, och efter det ett helt arbetsliv av samma visa. Han grät och grät i regnet.

Jag för min del såg hur båten sjönk till havets botten i mitt inre och det kändes bara skönt. Det var som att det var jag som var båten, och båten var mitt ankare och jag hade slitit mig från kättingen. Jag vet att den analogin inte är så lyckad om man är nykter och faktiskt tycker att en båt bör ha ett ankare för att inte driva iväg och hamna var som helst. Jag var visserligen långt ifrån nykter, men jag var däremot på väg ner från toppen av ett Manoorus som ett nedskjutet flygplan i en spiral av rök mot den av fienden ockuperade marken under mig.

Men vi behövde inte vara utlämnade åt oss själva och all vår förtvivlan länge. Dörren slogs upp. Manooerna hade redan mött stugans invånare och funnit det gott att ge även dem gåvan som de bar med sig. Gåvan som var lycka! Ren nyfödd lycka.

Vi stormade in i värmen och gemenskapen.

***

Nästa morgon var stugan nedbränd. Manooerna hade antingen hamnat i havet eller förgåtts i lågorna. En hallspegel hade räddat mig och jag hade kommit till sans när huset höll på att rökfyllas, precis i tid för att släppa ut både Charlie och stugfolket i den bedarrande stormen och det gråa gryningsljuset. Det var råkallt och regnigt när vi lämnade värmen runt den brinnande stugan som stod som ett jättebål på ön.

Grannar skyndade till och vi tog oss i förvirringen ner till båten för att diskret lämna ön. Det var en katastrof men ingenting skulle bli bättre av att jag och Charlie tog på oss skulden för den. Vi var lika mycket offer som stugfolket. Och ingen hade ju dött. Förutom Manooerna.

De fina, förtrollande, förgiftande Manooerna.   

Jag och Charlie pratar inte ofta om det som hänt. Varken vår uppdragsgiverska eller hennes köpare hörde någonsin av sig om sin förlorade last. De verkade ha fått reda på vad som hänt, för tidningarna skrev såklart om eländet.

 

Stugan brann ner – hypnotiska varelser sägs ligga bakom

Det var på torsdagskvällen då tullöjtnant Engelbrekt och dennes hushåll fick påhälsning av ett för dem okänt sällskap. De två männen som först utgett sig för att vara gårdfaripredikanter visade sig snart vara i lag med en slags sinnesvridande kreatur kallade Manåer. Skocken skulle ha tagit sig in i stugan på något för dess invånare okänt sätt och sedan snabbt lagt familjen och deras tjänare under sitt inflytande.

Olyckan slog till och eldsvåda utbröt. Till all lycka skadades ingen person men omfattande skador åsamkades kronans tulljägarstation som brändes till grunden och trots rask hjälp från grannar gick byggnaden inte att rädda.

Tillställningar planeras i detta nu med insamling av medel till ny ämbetsbostad åt tullöjtnanten. Om ni önskar bidra med en stor eller lite mindre gåva tas denna tacksamt emot.