Jag åker med min lilla son från lägenheten på Möllevången i Malmö. Vårt mål är min hemstad Lund där vi ska hälsa på min mamma. Innan vi åker säger vi hejdå till vår lägenhetskompis Glenn, min vän sedan tonåren.
”Ha det fint Glenn, vi ses senare. Vi kommer vara borta hela
helgen så om du och Roxanne vill vara här så är det fritt fram så att säga.”
”Tack, men vi ska träffa hennes kompisar och sen ska vi hem
till mamma i Klabbarp så vi kommer nog inte heller vara hemma.”
”Ok, jag hör av mig om det blir ändrade planer. Annars står
lägenheten tom.”
”Ja, ha det fint!”
”Samma.”
”Hej då Glenn!” ropar barnet.
Vi cyklar ut genom staden snabbt. Rätt som det är har vi
tagit oss ut på landet och förbi alla småstäder och byar som ligger längs den spruckna
cykelbanan mellan Malmö och Lund.
”Är vi framme snart?”
”Jadå, det är bara en liten bit kvar.”
”Hur länge?”
”Kanske 10 minuter om vi cyklar fort.” Men jag är rätt
trött.
Vi står still vid plantskolan som ligger på gränsen till
Lund. Det är den, rondellen och Ingomacken som står mellan oss och den låga
stenbron över Höjje å. Sen är det bara en kort cykelbana och sedan framme. Men
här ute är vi fortfarande på landet. Landet. Så fritt här är.
Jag tittar mot husen runt omkring. Det finns ett som fångar
min uppmärksamhet.
Det är stort och nästan helt fyrkantigt. Som en stor
skokartong klädd i smutsgrå eternit med stora döda fönster omgiven av en vild
trädgård.
”Där skulle man bo. Skulle du vilja bo där?”
”Nä. Jag tycker om att bo med Glenn.”
”Men senare? Glenn kanske vill flytta någon gång och då blir
det ju bara du och jag i lägenheten.”
”Jag vill ändå inte bo här.”
”Men det skulle ju vara närmare till farmor.”
”Hon har sagt att hon vill flytta till Malmö, för vi bor där
och hon jobbar där.”
”Jaha. Jaja.”
Jag tittar bort mot den stora eternitklumpen och de vildvuxna
träden en gång till. Det är någonting som drar. Jag tänker på alla skräckfilmer
jag sett där de har stora hus och folk verkar ha kunnat klara sig där fast att
de var helt skogstokiga och inte hade några jobb. Visst, de hade andra problem;
kanske var de mördare eller kämpade mot demoner eller var besatta av satan. Men
de behövde inte tänka på alla saker som jag oroar mig för; hög hyra när Glenn
flyttar, mopedförbudet på innergården och att ständigt känna mig som en
förlorare på bostadsmarknaden.
Jag drömmer hellre om att bli mördad i ett eternithus som
troligen har flera sorters hussvamp och vattenläckor än att tänka på var jag
ska bo om fem år och hur det ska bli när ungen kommer upp i tonåren.
Vi cyklar in till min mammas bostadsrätt. Det är en fin
lägenhet som ständigt ökar i värde, utan att hon behöver göra någonting. Fast
hon gör saker ändå. Ändrar om, förbättrar, anställer hantverkare, använder RUT-
och ROTavdrag. Hon är en vinnare på bostadsmarknaden. Jag bara drömmer om att
bli huggen i huvudet med en machete av en granne på landet, besatt av flera
sorters demoner och omöjlig att stoppa.
***
Tiden går. Jag betalar hyran mer eller mindre i tid. Den
ökar för varje år, utan någon annan anledning än att hyresvärden vill tjäna mer
pengar. Det har inte blivit dyrare att ha hus vad jag vet och inflationen
ligger under riksbankens mål. Det här är extremt tråkiga saker att tänka på.
Jag drömmer om hur jag blir sågad i skrevet av en enorm
kannibal istället. Sedan äter han min kuk och bränner ner eternithuset. Jag
sitter kvar i källaren med en bok som ett spöke och har det rätt gött. Jag
behöver i alla fall inte bry mig om huslån och renoveringar och att vara en
förlorare.
***
Eternitlådan står där fortfarande. Det känns betryggande
att det gör det. Mina drömmars hus.
Jag har drömt om det och andra hus så många gånger under de två år som gått sedan jag först såg det. Drömmarna handlar om att jag bor där och att spännande saker händer. Eller att ingenting händer, men att jag får det finare och finare och kan luta mig tillbaks i mitt fina hus och ha det fint. Allt är alltid fint eller ett blodigt inferno. I drömmarna mördar jag dieseltjuvar och har mig. Det är full rulle i drömmarna om huset. Det är troligen inte de klassiska husdrömmarna men de håller mig underhållen, men även distraherad och passiv.
Och jag förblir en ständig förlorare på bostadsmarknaden för husen blir bara dyrare och dyrare.
Jag väcks ur mina funderingar av det skrikande, protesterande
och obevekliga ljudet av en cirkelsåg som skär in i någonting. Detta någonting är
eternit!
Jag cyklar mot huset så fort jag kan. Snart ser jag dem,
enorma. Snaggade män med stora bilar som ser ut som man har tagit en stor bil,
satt den ovanpå en till stor bil och sedan motivlackerat den med tribals.
De är byggare. Deras ögon täcks av Oakly wrap-around
solglasögon. De lyssnar på NRJ på en högtalare som ser ut som den tillhör USAs
marinkår. Den har också tribals på sig. Jag bävar. De håller på och gör mitt
drömhus beboeligt. En riktig vinnare, kanske en av de stora männen själv, ska
flytta in här. De kastar en dörr från andra våningen som går i småbitar.
Jag känner mig djupt nedstämd när jag cyklar mot min mamma,
den här gången ensam, ungen är hos sin egen mamma. Mina drömmars hus är nu
någon annans. Jag kommer aldrig att bli mördad i en skräckfilm där och jag
kommer aldrig att få inreda det och luta mig tillbaks i mitt fina hus.
Jag förblir en drömmare och en förlorare på
bostadsmarknaden.
När du drömmer om ett hus är det stora starka män där ute
som inte har något intresse av dina drömmar som gör vad de vill med huset. Det
gör det i ordning. De gör det värdefullt. Dina drömmar har inget värde, och nu
smakar det bittert längst bak i halsen som om jag var på väg att börja gråta.
Men jag fortsätter bara cykla och tänker på huset.
